Polisforskning.se 

Effekter av min forskning

Lokala, nationella och internationella effekter

Vissa effekter av min forskning är enkla att konstatera. Ett exempel på detta är det uppdrag jag fick av rikspolischefen att ta fram ett underlag om polisen skulle fortsätta med IT-systemet PUST/Siebel. Mitt arbete resulterade i att PUST/Siebel lades ned och att utvecklingsarbetet tog en annan riktning.
Chefen för rikspolischefens kansli sade att utan den rapport jag tog fram hade aldrig rikspolischefen kunnat fatta det beslut han gjorde. Arbetet utfördes under stark tidspress och mycket av arbetet visade sig handla om att gå bakom en uppbyggd fasad beträffande PUST/Siebel. I de bilagor som tillhör rapporten blir det tydligt att PUST/Siebel inte fungerade på det sätt som en del befattningshavare ville ge sken av och som propagerade för att det inte var möjligt att lägga ned PUST/Siebel. Ett förslag lämnades i rapporten om hur polisen kunde gå vidare med att utveckla ett avrapporteringssystem. Förslaget antogs.
En annan forskningsaktivitet vars effekt är tydlig är framtagandet av dialogpoliskonceptet. I början möttes arbetet av mycket motstånd, men en rapport som jag skrev år 2008 översattes till engelska och gavs ut av rikspolisstyrelsen. Rikspolischefen skrev förordet och skriften spreds internationellt.

Min forskning som beskriver dialogpoliskonceptet har översatts till flera språk, förutom engelska exempelvis koreanska, franska och ungerska. Konceptet som jag bidrog till att utveckla fick inte bara spridning i Sverige utan även internationellt och inspirerade andra poliskårer i sitt utvecklingsarbete (se Knutsson, 2017, kap 10). Svensk polis undervisar också i konceptet i andra länder.
I andra fall har effekterna av min forskning varit svårare att konstatera då min forskning och agerande bara varit en bland många faktorer som kan ha påverkat en utveckling i en viss riktning och där effekten kan ha varit begränsade. Ibland har forskningen bara fått mycket lokala effekter. Ett exempel på detta är den aktionsforskning som jag bedrivit för att få mer verksamhetsförlagd utbildning på polisutbildningen. Mina förslag har i mycket liten grad påverkat upplägget på polisutbildningen men de olika aktiviteterna med studenter har varit utvecklande för de studenter och poliser som medverkat samt uppskattats av externa aktörer. Nedan en bild på verksamhetsförlagd utbildning innan en trafikkontroll startade.
Det finns exempel på att den verksamhetsförlagda utbildningen förebyggt misshandelsbrott under festivaler och i stadskärnor utanför krogar. Aktiviteter har påverkat förekomsten av trimmande mopeder/crossmotorcyklar och buskörning i vissa områden. Vid flera tillfällen har det lett till att personer som begått brott har lagförts, bland annat en person som tog sig in i en bostad och tillgrep en plånbok. Han greps efter en språngmarsch av studenter som arbetade civilt mot en helt annan brottstyp.


Effekter som dröjer

Det är vanligt att det tagit lång tid och krävt upprepade insatser från mig innan identifierade problem har accepterats och lösningsförslag har anammats av ansvariga inom polisen. Ett exempel på detta är polisens avrapporteringsrutiner. Redan som polisaspirant pekade jag på att poliser lägger mycket onödig tid på avrapportering genom att de får skriva samma uppgifter flera gånger. När jag hade arbetat inom polisen i tre år så erbjöd jag mig att utveckla ett system gratis som skulle göra det möjligt att kopiera uppgifter till olika blanketter. Jag blev ombedd att skriva till förslagsnämnden men förslaget avfärdades av IT-enheten:
Efter flera år lyckades jag få accept för min problembeskrivning att polisens avrapporteringsrutiner utgjorde ett problem. Den dåvarande chefen för polisens utvecklingsverksamhet, Anders Danielsson, var receptiv rörande de lösningsförslag som jag presenterade i en datastudie 1999:
Det innebar att polisen snabbt fick en lösning som gjorde att polisanställda inte längre behövde kunna cirka 250 kortkommandon för att göra dataslagningar i polisen IT-system. Denna lösning har sedan hängt med i efterföljande lösningar vid anrop av olika system. Min forskning (se bl.a. denna rapport) om mobilitet har använts som underlag för utvecklingsarbetet av mobila IT-lösningar.
Behovet av att utveckla polisens anmälnings- och avrapporteringsrutiner tog lång tid att få ett genomslag för. Vid denna typ av förändringsprocesser är det betydelsefull att problem identifieras, beskrivs och efterhand accepteras innan det uppstår ett förändringstryck som leder till utveckling. En annan problembeskrivning som det tog lång tid för att få genomslag för var min beskrivning av att det var kontraproduktivt  att fokusera på enkel kvantitativ produktionsstatistik. Av nedanstående bild framgår att målet för poliserna på en polisstation var att göra 1476 utandningsprov i under maj månad. Det framgår att målet vad gäller antal rattfyllerister och antal drograttfyllerister hade uppnåtts.
En fokusering på antal prov och inte när och var de utfördes medförde att de flesta utandningsprov utfördes när risken för alkoholrelaterade olyckor var som minst, det vill säga mitt i veckan runt lunchtid. Nedan ett diagram på fördelningen av tidpunkten  för utandningsprov under ett år (streckad linje) samt när rattfylleriolyckor inträffar (heldragen linje).
Likaså visade min forskning att de flesta utandningsprov gjordes i närheten av en polisstation. Av nedanstående figur framgår att mer än hälften av utandningsproven gjordes inom en radio av 3 km från en polisstation. Bara 16 % av utandningsproven gjordes längre än 8 km från en polisstation.
Det framkom även att det var negativt för statistiken om polispersonal stod på platser där det åkte många rattfyllerister - och det förekom vittnesmål i media från poliser att de fått direkta order att stå på platser som gav bra statistik. Den pinnjakt som jag identifierade och beskrev om polisens sätt att bedriva sitt trafiksäkerhetsarbete fick stort genomslag (se till exempel artikel). I olika sammanhang har det skett hänvisning till min forskning om polisens trafiksäkerhetsarbete när de negativa effekterna av New Public Management (NPM) har belysts, t.ex. i Statens offentliga utredningar och i den uppmärksammade artikelserien "den olönsamma patienten" i DN av Maciej Zaremba. Min forskning uppmärksammades även av serietecknare.
Jag visade även på att pinnjakten förekom inom utredningsverksamheten. Nedan ett citat i ett mejl från en förundersökningsledare till en utredare. Direktivet innebar att polisen skulle skriva en anmälan per SMS när en målsägande under en period hade ofredats av en misstänkt.  
Det fick mycket positiva effekter på statistiken över redovisade ärenden till åklagare (där man räknar i K-nummer och inte i antal brott). Både Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten "tjänade på" på detta ur ett statistiskt perspektiv, men det innebar en betydande administration att registrera och hantera respektive K-ärende - istället för att bara registrera ett ärende med ett enda K-nummer och skriva det antal brott som utförts mellan två tidpunkter. Utdrag från diariet med anmälningar för den dag en stort antal anmälningar i det aktuella ärendet registrerades (ofredande).
Ovanstående fall är på intet sätt unikt. Som mest har jag kommit i kontakt med att polisen registrerat drygt 1600 sms som unika k-nummer i separata anmälningar istället för att skriva det som ett ärende.
För att manipulera sina resultat har jag även identifierat en mängd andra tillvägagångssätt. Ett exempel på detta som fick en ganska stor uppmärksamhet i media handlade om manipulation av polisens upptäckta narkotikabrott (exempel på artikel i media). Tillvägagångssättet konkretiserades bland annat av ett exempel där en hundägare hade upptäckt att någon odlade cannabisplantor under en kraftledning. Hundägaren ringde polisen. En polispatrull åkte till den utpekade platsen. De hittade, klippte ner och beslagtog 32 stycken cannabisplantor.
På polisstationen skrev patrullen en anmälan för att någon odlat dessa plantor (framställning av narkotika, brottskod 5004).
En polischef gav dock efterföljande dag order till en assistent att registrera ett överlåtelsebrott per planta (32 st).
Detta tillsammans med andra liknande tillvägagångssätt (se PM) betydde att statistiken över upptäckta narkotikabrott nådde uppställd målsättning.
Höga polischefer ifrågasatte under många år mina forskningsresultat rörande polisens pinnjakt. En rikspolischef sade exempelvis under ett möte med över 200 personer att: 
[...] i våras då det var en så kallad polisforskare som skrev en rapport om hur poliser bedriver narkotikaarbete. Det förskräcker då den höll en så dålig kvalitet att till och med en så obildad person som jag kunde se att det bara var skräp” (artikel som återger inspelad ljudfil)
När min forskningsrapport publicerades ifrågasatte rikspolischefen  att det fanns uppställda målsättningar som gick ut på att uppnå enkel produktionsstatistik.
I artikeln ovan framförde rikspolischefen bland annat att: "Det är förstås beklagligt om det finns enskilda poliser som uppfattar sitt uppdrag som en jakt på enkel statistik".  En sökning på  polisens intranät på officiella dokument vid tidpunkten för detta yttrande visade emellertid att det var ett stort fokus på statistik.






I media så har jag upprepade gånger gett underlag till journalister som gjort det möjligt att ifrågasätta höga polischefers förnekelse av pinnjakten - exempelvis i en artikel: "På bilden avslöjas siffrorna som Rikspolisstyrelsen förnekar."
Att få den existerande problembilden accepterad tog lång tid, och det var med glädje jag läste inrikesministerns yttrande om att "pinnjakten" skulle upphöra inom polisen. Om något ska upphöra så måste det ju existera...


I budgetpropositionen för år 2015 tog regeringen ett första steg mot att utveckla styrningen i offentlig sektor i en riktning som innebär att professionernas kunnande och yrkesetik blir mer vägledande än vad de är i dag.
Förutom att min forskning bidragit i den offentliga debatten kring problemet med att tillämpa New Public Management har jag lämnat konkreta förslag på alternativa sätt att styra och följa upp polisverksamhet (se tema styrning- uppföljning). Det genomfördes försöksprojekt i två län att tillämpa denna styrning (som också innehåller kvantitativa mått), men i och med att jag blev förflyttat från rikspolischefens kansli till en radiobil i Botkyrka efter omorganisationen 2015 så upphörde min medverkan till att ta fram en annan styrning och uppföljning inom polisen. Efter några års lugn har åter "pinnjakten" börjat ta fart, men det finns en annan medvetenhet om dess negativa konsekvenser jämfört med tidigare. De högsta cheferna uttrycker sig dock på ett liknande sätt som tidigare.


Strukturella problem och behovet av extern press

Att peka på strukturella problem inom polisen är något som efterhand fått större utrymme i min forskning. Jag berörde redan vissa strukturella problem när jag skrev mitt examensarbete på polisutbildningen år 1993. Likaså i min lic. avhandling år 2001 och min doktorsavhandling år 2005.
En bit in på 10-talet har min forskning i allt högre grad handlat om att belysa strukturella problem inom polisen och att poängtera att polisen måste lägga kraft på att komma tillrätta med dessa eftersom de har en så negativ effekt på polisens verksamhet. Vissa av mina vetenskapliga texter fokuserar på något av polisens strukturella problem såsom de manipulativa kommunikationsstrategierna (se t.ex. vetenskaplig artikel 2013) och att det finns en utbredd och informell inställning inom Polismyndigheten att det inte är så viktigt att följa lagen (se t.ex. rapport från 2018). De senaste åren inleds ofta mina forskningsrapporter med att räkna upp och kort beskriva de strukturella problem som inverkar på det tema eller verksamhetsområde som studien berör. Ett exempel på detta är utvärderingen av påskkravallerna 2022 (se rapport).
Jag har skrivit flera debattartiklar som berör de strukturella problemen inom polisen:
Vid något enstaka tillfälle har högsta polisledningen svarat på en debattartikel som jag skrivit:
Förutom debattartiklar har jag medverkat i ett stort antal artiklar/reportage i media där jag påtalat effekterna av polisens strukturella problem (exempel 1, exempel 2, exempel 3,exempel 4 och exempel 5). När det gäller de strukturella problemen inom polisen har jag dragit slutsatsen att det är nödvändigt med en extern press på Polismyndigheten för att det ska finnas förutsättningar att komma tillrätta med problemen.
Som aktionsforskare och med en ambition att utveckla polisen har jag lagt mer kraft på att medverka i media och framförallt att hjälpa journalister att granska polisen än att exempelvis delta i forskningskonferenser och skriva vetenskapliga texter som i stort sett bara läses av andra forskare. Jag lägger ner ungefär en dag i veckan på samverkan och att ta fram underlag till journalister. 
Ett exempel på ett strukturellt problem som jag lagt kraft och tid på att belysa är den tystnadskultur som finns inom polisen som bottnar i en rädsla att utsättas för repressalier. Jag berörde det redan i min doktorsavhandling (sid 62, 6:e stycket - sid 66). Sedan mitten av 00-talet har det varit ett återkommande tema i de vetenskapliga texter som jag publicerat (exempel 1, exempel 2, exempel 3, exempel 4 och exempel 5) och har återkommande gånger medverkat i media kring dessa frågor. Nedan ett reportage från år 2011:
Under vintern 2016 medverkade jag i flera artiklar/reportage där polisens repressaliekultur belystes (t.ex. Sveriges radio). Efterdyningarna av detta var att polisområde Östergötland initierade en studie om samtalsklimatet. Chefen som beställt studien blev förvånad över resultatet. Min forskning och problembeskrivningen som presenterats i media har i sin tur i olika omfattning bidragit till att polisanställda valt att medverka i media och berättat hur de blivit drabbade. Ett exempel på detta är ett reportage i TV 4 år 2021 (Kollegornas hämnd, TV 4). Reportaget fick stor spridning och togs bland annat upp i podden Advokatsnack. Avsnittet fick titeln: "Golare har inga polare - när polisen är tyst". Förutom att själv medverka i media och uppmuntra andra polisanställda att göra detsamma t har jag bland annat hjälp till med uppslag till Hanne Kjöllers bok "En svensk tiger". Vidare har andra forskare refererat till den forskning jag bedrivit när de studerat repressaliekulturen inom svensk polis (se t.ex. "Den talande tystnaden").
Att jag och andra polisanställda utsatts för repressalier och att det finns ett intresse att tysta oss har fått en stor spridning utanför polisen. Nedanstående bild hittade jag av en slump i tidningen Vi (beställde bilden från tecknaren som jag ramade in):
Från att den högsta polisledningen har hävdat att det bara handlar om upplevelser har man till slut medgett att det råder en tystnadskultur inom Polismyndigheten.
År 2022 när ovanstående artikel publicerades handlade det bara om läpparnas bekännelse. I praktiken förändrades inget, men att problemet med tystnadskulturen inte avfärdades som "nonsens" och ett "icke problem" var ett framsteg. Ett annat strukturellt problem som jag medverkat till att det har uppmärksammats har kopplingar till just nämnda problematik. Det handlar om tjänstetillsättningar. Jag har flera gånger pekat på den negativa inverkan nuvarande sätt att tillsätta tjänster får. Förutom att det skapar en rädsla att yttra sig hos chefer och andra anställda så får det negativa effekter på verksamheten (se t.ex. sidan 11 och kapitel 3 i denna rapport).
Ett annat exempel på strukturellt problem som jag upprepade gånger belyst är de manipulativa kommunikationsstrategierna som polisen tillämpar. Många journalister sprider de budskap som polisen går ut med på ett okritiskt sätt, men fler och fler verkar vara medvetna om detta. Jag har varit med och publicerat en handbok om hur man kan granska polisen och hur man bör förhålla sig till information som polisen förmedlar. Jag har ett flertal gånger fått positiv feedback på denna handbok och bland blivit inbjuden att hålla föreläsning för föreningen Grävande journalister. 
Också politiska partier har fått upp ögonen på problemet med polisens manipulativa kommunikationsstrategier (se exempel) och även internt inom polisen så har många tagit del av det jag skrivit som kan ha påverkat hur de själva uttryckt sig och gjort andra uppmärksammade på problemet med polisens sätt att presentera sin verksamhet. Det är ett viktigt steg för att kunna åstadkomma en förändring.
Min erfarenhet är att det kan ta ett decennium eller mer innan problembeskrivningar som initialt upplevs som kontroversiella blir allmänt accepterade. Det är en process där många är inblandade och lämnar ett bidrag. Jag är därför övertygad om att den kritik som jag nu för fram om strukturella problem inom polisen som  kan upplevas som kontroversiell såsom polisens manipulativa kommunikationsstrategier eller problem med vänskapskorruption vid bland annat tjänstetillsättningar framgent inte kommer uppfattas som det. Frågan är bara hur länge det tar. Ett, fem, tio eller tjugo år? Mitt forskningsbidrag är att jag lyft upp dessa problem till ytan, men det behövs att andra aktörer också agerar för att det ska få en effekt.     


Olika typer av uppdrag – inofficiella och officiella

Det är vanligt att jag blir kontaktad av polisanställda för att svara på frågor och ge tips/råd. Det kan handla om personer som fått formella uppdrag inom polisen som vill bolla idéer och få input på möjliga lösningar. Många gånger har jag tagit fram underlag, texter och presentationer som dessa personer kunnat använda sig av men där mitt namn inte angivits för att det bedömdes vara en nackdel. Jag har vanligen utfört dessa inofficiella uppdrag på min fritid, men det har också gällt vissa officiella uppdrag.
Jag har ofta blivit ombedd att föreläsa och även medverka vid utvecklingsinsatser. Det som varit roligt är att jag blivit tillfrågad av verksamhetsexperter inom olika områden, men också av polisförbundet och fått positiv återkoppling på dessa aktiviteter. I mitten av februari 2023 fick jag exempelvis följande SMS efter ett föredrag:
Jag vill bara skicka ett tack för ett mycket uppskattat framträdande på vårt årsmöte idag. Det var många som kom fram och pratade om det under och efteråt och som ville ha mer. […] Du är uppskattad och gav flera bra samtalsämnen till resten av dagen!!
Att polispersonal spontant hör av sig och vittnar om hur min forskning har bidragit till diskussioner, initiativ eller genom att uppmärksamma problem som de kämpar med, gör att det känns meningsfullt att fortsätta kartlägga och dokumentera känsliga områden trots att det också är svårt att påverka.
Jag har också fått väl avgränsade formella uppdrag. Ett är det jag fick av regionpolisledningen i region Nord år 2018-2020 då de tillsammans med skyddsorganisationen/polisförbundet ville ha hjälp med att lösa en utdragen konflikt i ett lokalpolisområde. Ett annat är att jag var gruppchef för åtta utredare i ett aktionsforskningsprojekt och då inspirerade andra chefer genom att prova att leda arbetet på annat sätt än det som var traditionellt förekommande inom polisen (se artikel). 
De arbetsmetoder som jag förespråkade, exempelvis att personal skulle kunna tillåtas sitta hemma och arbeta med utredningsverksamhet blev till att börja med ifrågasatta av polismyndighetens ledning, men fick efter hand stor spridning. Ett flertal chefer från olika delar av landet hörde av sig och ville höra mer om aktiviteten. Intresse visades också för kombination att arbeta med utredningar och att arbeta i yttre tjänst samt förhållningssättet att kontinuerligt sträva efter att utveckla utredarna (se kort beskrivning av projektet i detta PM). Jag fick sedan återkoppling av chefer att de idéer vi provade bland annat hade resulterat i periodplaneringslista 9 (som möjliggjorde en kombination av yttre tjänst och att arbeta som utredare) och växthuset i Stockholms polismyndighet.
De senaste tre åren har jag blivit allt mer marginaliserad av polisledningen som hanterat mig som en paria. Det har gjort att jag i större utsträckning varit hänvisad att vända mig till media i min aktionsforskning för att åstadkomma en förändring av polisens verksamhet. Mitt agerande har bidragit till att det uppstått en ond cirkel där avståndstaganden blivit allt större.
Jag har kontakt med många befattningshavare inom polisen och blir tillfrågad om att medverka i olika sammanhang. Förhoppningsvis kan jag åter bedriva aktionsforskning där jag medverkar i interna processer för att försöka utveckla polisverksamheten, men för närvarande är min huvudinriktning att skapa en extern press på Polismyndigheten genom att inhämta, sammanställa och kanalisera information till media.