Polisforskning.se 

Effekter av min forskning

Jag fick ett uppdrag från rikspolischefen att ta fram ett beslutsunderlag för om utveckling av IT-systemet PUST skulle fortsätta eller om systemet skulle läggas ned. Systemet drogs med stora kostnader och problem. Efter att uppdraget var slutfört sade kanslichefen för rikspolischefens kansli att utan den rapport jag tog fram hade aldrig rikspolischefen kunnat fatta det beslut han gjorde. I de bilagor som tillhör rapporten framgår att PUST/Siebel inte fungerade på det sätt som en del befattningshavare ville ge sken av. Vissa nyckelbefattningshavare hade framfört att det inte gick att lägga ned PUST/Siebel och motarbetade aktivt att systemet skulle avvecklas. Utöver rekommendationen att avveckla systemet lämnades också förslag på hur polisen kunde gå vidare med att utveckla ett avrapporteringssystem. I det här fallet var det tydligt hur min forskning fick effekter. Eftersom jag bedriver aktionsforskning så är min inriktning att aktivt medverka till att verksamheten utvecklas och jag lämnar ofta konkreta förändringsförslag.
Själva  aktionsforskningen kan i sig få positiva effekter. Ett exempel på detta är min forskning för hur polisutbildningen skulle kunna utvecklas genom att den förlängdes och innehöll mer verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Vid denna typ av forskning har jag haft studenter med mig i den ordinarie linjeverksamheten.
Förutom att det varit positivt för verksamheten har studenter uppgivit att det varit mycket lärorikt. Det har i ett flertal fall också varit externa aktörer som tagit kontakt med mig i efter denna typ av aktiviteter och önskat att vi ska komma tillbaka, men också polischefer och poliser.
Jag har bedrivit forskning inom många verksamhetsfält inom polisen. Forskningsaktiviteterna har på olika sätt lämnat positiva bidrag till verksamheten. I de fall de har genomförts med stöd av polisledningen har dessa ofta kommit omgående. Ett exempel på detta är när jag tillfrågades om jag ville leda ett mängdutredningsprojekt med nyutexaminerade poliser. De arbetsmetoder som jag provade och förespråkade, exempelvis att personal skulle kunna tillåtas sitta hemma och arbeta med utredningsverksamhet blev initialt ifrågasatta, men fick efterhand stor spridning. Samma sak vad gällde att erbjuda en kombination av att arbeta med utredningar och att arbeta i yttre tjänst samt förhållningssättet att kontinuerligt sträva efter att utveckla utredarna. Ett flertal chefer hörde av sig och ville veta mer om forskningsprojektet (se kort PM), där jag senare fick återkoppling att de aktiviteter som utarbetas i projektet bland annat låg till periodplaneringslista 9 i Stockholm som innebar att personal hade en blandtjänst och växthuset i Stockholms Polismyndighet som syftade till att utveckla utredare och verksamhet. 
I flera fall har det tagit ett decennium från att jag identifierat och beskrivit ett större problem och förändringsbehov tills att dessa beskrivningar fått någon effekt. Ett exempel är behovet av att utveckla avrapporteringen för poliser.  Första gången jag tog upp detta var i mitt examensarbete. När jag några år senare berörde det igen så blev mina förslag avfärdade. Det var först när jag presenterade ett lösningsförslag i en datsstudie 1999 som något hände.
Den dåvarande chefen för polisens utvecklingsverksamhet (POA) fångade upp flera av de lösningsförslag som presenterades. Ett infördes snabbt som innebar att polispersonal slapp kunna cirka 250 kortkommandon för att göra dataslagningar i polisen system. Denna lösning har sedan hängt med i efterföljande lösningar vid anrop av olika system i 20 år.
Ett annat exempel på ett problem som jag beskrev, men som blev hårt ifrågasatt av polisledningen är att det existerade så kallade pinnjakten inom polisen. I olika sammanhang har det skett hänvisning till min forskning kring de negativa effekterna av New Public Management (NPM), t.ex. i Statens offentliga utredningar och i den uppmärksammade artikelserien "den olönsamma patienten" i DN av Maciej Zaremba. Att få den existerande problembilden accepterad tog lång tid, och det var med glädje jag läste inrikesministerns yttrande om att "pinnjakten" skulle upphöra inom polisen. Om något ska upphöra så måste det ju existera...
Förutom att min forskning bidragit i den offentliga debatten kring problemet med att tillämpa New Public Management har jag lämnat konkreta på alternativa sätt att styra och följa upp polisverksamhet (se t.ex. polisens arbete mot narkotikabrott och trafiksäkerhetsarbete) som blev föremål för pilotprojekt, men som stannade av i och med tillskapandet av den nationella Polismyndigheten då den nationella polisledningen inte haft något intresse av att dra nytta av mig eller den forskning jag bedriver eller bedrivit.
I den nya Polismyndigheten har det enda alternativet för mig för att försöka åstadkomma en förändring av polisen på nationell nivå varit att försöka skapa ett externt tryck på polisen. I mängd fall har min forskning uppmärksammats i media och vissa strukturella problem har återkommit i medias beskrivningar, men har i början av januari 2023 fortfarande inte lett till att det skapats ett tillräckligt förändringstryck på Polismyndigheten att på ett genuint sätt ta tag i dessa. Ett exempel på detta är den interna tystnadskulturen. Jag medverkade under vintern 2016 i flera reportage (t.ex. Sveriges radio) där polisens repressaliekultur belystes. Efterdyningarna av detta var att polisområde Östergötland initierade en studie om samtalsklimatet inom polisen. Chefen som beställt studien blev förvånad över resultatet och menade att det är viktigt att åtgärda det belysta problemet. Det visade sig vara ord och inte handling. Som många gånger förut. Tyvärr har inte mycket förändrats sedan jag 2005 i min doktorsavhandling Yrke: Polis pekade på det. År 2019 publicerade jag en vetenskaplig artikel om visselblåsning inom polisen som visade att det finns en stor rädsla för att utsättas för repressalier. År 2021 var det åter dags för ett reportage gällande polisens repressaliekultur i TV4:s Kalla Fakta (Kollegornas hämnd) som fick stor spridning på sociala medier, t.ex. i en Pod från en advokatfirma. Den ena sidan myntet är att vissa personer missgynnas på ett otillbörligt sätt. Den andra sidan myntet är att andra gynnas på ett otillbörligt sätt. I december år 2022 ledde min forskning till att det blev stor uppmärksamhet kring det sistnämnda i och med Staaf/Löfving-affären. Precis som varit fallet tidigare kommer sannolikt  det jag presenterat i min forskning till slut leda till förändringar när det blir en vedertagen sanning.
Den forskning som fått störst internationellt genomslag är den som rör dialogpoliskonceptet. Jag var med att utveckla dialogpolisverksamheten.  I början möttes arbetet av mycket motstånd, men konceptet som utvecklades fick inte bara spridning i Sverige utan även internationellt. Det jag skrivit har översatts till flera språk, exempelvis koreanska:
Konceptet har legat till grund för utvecklingen av andra länders dialogpolisverksamhet och spridningen fortsätter. Tyvärr har tillämpandet av detta koncept försämrats i Sverige. Istället för att polisledningen har använt mig och den forskning jag bedrivit för att utveckla verksamheten när det gäller dialogpolisverksamheten så har jag istället motarbetats. Rikspolischefer kommer och går. Det jag i början av 2023 är nyfiken på är om nästa rikspolischef kommer vara som nuvarande att försöka marginalisera mig och min forskning eller om han som flera andra tidigare rikspolischefer istället väljer ett annat förhållningssätt. Det finns då möjlighet att jag kan lägga min kraft på att hjälpa polisen att utveckla sin verksamheten genom konkreta åtgärder istället för att lägga mitt fokus på skapa en extern press på polisen att vidta förändringsåtgärder.