När jag på
en forskningsresa år 2001 satt i utsättningsrummet i Norrköping fick jag och
några poliser i turlaget order om att omgående åka till Göteborg beroende på
våldsamheter i samband med ett EU-toppmöte. Vi åkte omedelbart med blåljus ner
till Göteborg och fick ingå i en snabbt ihopsatt uniformerad styrka. Något år
senare blev jag i rollen som förhandlare kallad till ett möte med anledning av
efterspelet av detta EU-toppmöte. En parlamentarisk granskningskommission hade
kommit fram till att polisen skulle införa dialogpoliser. Polisbefäl i
Stockholm som brukade hantera folksamlingar ansåg att de mest erfarna
förhandlarna var lämpliga att engageras i detta arbete – och jag var en av
dem.
Tanken som
fanns var att några förhandlare skulle prata med nationalistiska
organisationer/organisationer på ”högersidan” medan jag och en annan
förhandlare skulle ta hand om vänster-autonoma sidan. Införandet av
dialogpolisverksamheten skedde med tvång. Den uppfattning som jag och min
förhandlarkollega fick var att det inom Stockholmspolisen inte fanns någon
tanke att vi som dialogpoliser skulle fylla en praktisk funktion – utan att vi
tilldelats denna uppgift för att Stockholmspolisen skulle kunna visa upp för
politikerna att denna funktion införts.
2002 ianspråktogs
vi för första gången i samband med att den svenska kungen skulle besöka Tyresö.
Vi åkte dit utan att ens själva tro att vi skulle kunna fylla någon funktion. Vem
skulle vi förhandla med och om vad? Vi gick och åkte runt lite på måfå. Efter
ett tag samlades det ungdomar på en gräsmatta. Det fanns mycket uniformerad
personal på plats. Vi gick fram till ungdomarna och det slutade med att vi satte oss ned
och pratade med några av dem. En kände jag igen från det område jag hade
arbetat i som närpolis. Jag hade efter en språngmarsch varit med och gripit
honom efter att han skrivit taggar med sprayfärg på en vägg. När vi satt och
pratade med ungdomarna hade vi en hörselsnäcka där vi hörde vad som sades på
polisradion. Helt plötsligt fick vi klart för oss att poliser skulle göra en
”batong-chock” mot ungdomarna på gräsmattan för att få dem att flytta på sig så
att den musik de spelade på en medhavd högtalare inte skulle störa evenemanget
som kungen skulle delta i. Vi såg att poliserna började formera sig för att
göra detta och ungdomarna uppfattade också att något var i görningen.
Vi hade ett
telefonnummer som gick direkt till kommenderingschefen. Vi ringde och frågade
om vi inte kunde fråga ungdomarna om de kunde sänka musiken innan vi gjorde ett
fysiskt ingripande mot dem. Kommenderingschefen som till vardags var
närpolischef var receptiv för att tänka i andra banor och sade ok. Sagt och
gjort så förklarade vi läget för ungdomarna som sänkte ljudet.
Där och då
insåg jag och min förhandlarkollega att en dialogpolisfunktion skulle kunna
fylla en funktion. Vi hade hindrat en konfrontation mellan ungdomar och polis.
Ungdomar i samlingen som hade en mer central roll hade sett det vi gjort. Senare
under tillställningen tog de tog kontakt med oss och sade att det var nazister
som tog kort och provocerade dem i ena hörnet av gräsytan. Efter ett samtal
till kommenderingschefen avvisades de personer som ungdomarna pekat ut. Detta
märkte ungdomarna. Det byggdes någon form av förtroende mellan oss två
”dialogpoliser” och ungdomarna
När
tillställningen var över lämnade den uniformerade personalen platsen, men det
dök upp antagonister till ungdomarna som hade ett stort våldskapital. De hade
tillhyggen, men de trodde att det fanns uniformerad personal i närheten. Vi
utnyttjade denna villfarelse och lyckades eskorterade ungdomarna som suttit på
ängen till en buss. Jag kommer ihåg att vi fick en lång applåd av ungdomarna
när de var på väg att gå in i bussen. De insåg att vi hjälpt dem. Vi skjutsade
också hem en av ledarna som var väldigt rädd för att hon skulle bli angripen på
vägen hem. Min förhandlarkollega och jag hade ingen baktanke med det vi gjorde
utan det handlade mer om vår erfarenhet av arbeta i ingripandeverksamheten i
Södertörn (Haninge respektive Huddinge) där vi var vana att lösa situationer
med små polisära resurser. Ryktet om det vi gjort visade sig dock sprida sig.
Det innebar att personer från det som inom polisen benämndes som den
vänster-autonoma sida i samband med andra protester började ta kontakt med oss.
Det var något nytt med tanke på det stora agg som fanns mot polisen med
anledning av det som hänt vid EU-toppmötet i Göteborg.
Min
förhandlarkollega och jag började förstå att dialogpolisfunktionen skulle kunna
fylla en funktion. Efter att bland annat ha iakttagit vad som hände vid
kravallerna vid Stureplan där ett stort antal skyltfönster krossades drog vi
slutsatsen att polisen behövde en ny taktik för att hantera folksamlingar.
Polisen utnyttjades av vissa aktörer i folksamlingar för att det skulle bli
kaos.
(lite
bilder)
Samtidigt
pågick en aktivitet med anledning av det Göteborgskommissionen kommit fram
till. Det innebar att svensk polis skulle anamma en särskild polistaktik (SPT)
enligt den modell som användes i Danmark. Den danska polisen hade inte någon
dialogpolisfunktion och de danska instruktörer som utbildade de svenska poliserna
i den särskilda polistaktiken var helt ointresserade att lyssna på våra tankar
om hur dialogpoliser skulle kunna vara en del av konceptet.
Dialogpoliskonceptet och SPT blev därigenom två separata
utvecklingsaktiviteter, men de hade tydliga beröringspunkter. Det vi genom våra
iakttagelser sett i samband med demonstrationer låg i linje med de iakttagelser
som forskare gjort både i Sverige och i andra länder.