Polisforskning.se 

Dialogpoliskonceptet

När jag på en forskningsresa år 2001 satt i utsättningsrummet i Norrköping fick jag och några poliser i turlaget order om att omgående åka till Göteborg beroende på våldsamheter i samband med ett EU-toppmöte. Vi åkte omedelbart med blåljus ner till Göteborg och fick ingå i en snabbt ihopsatt uniformerad styrka. Något år senare blev jag i rollen som förhandlare kallad till ett möte med anledning av efterspelet av detta EU-toppmöte. En parlamentarisk granskningskommission hade kommit fram till att polisen skulle införa dialogpoliser. Polisbefäl i Stockholm som brukade hantera folksamlingar ansåg att de mest erfarna förhandlarna var lämpliga att engageras i detta arbete – och jag var en av dem.
Tanken som fanns var att några förhandlare skulle prata med nationalistiska organisationer/organisationer på ”högersidan” medan jag och en annan förhandlare skulle ta hand om vänster-autonoma sidan. Införandet av dialogpolisverksamheten skedde med tvång. Den uppfattning som jag och min förhandlarkollega fick var att det inom Stockholmspolisen inte fanns någon tanke att vi som dialogpoliser skulle fylla en praktisk funktion – utan att vi tilldelats denna uppgift för att Stockholmspolisen skulle kunna visa upp för politikerna att denna funktion införts.
2002 ianspråktogs vi för första gången i samband med att den svenska kungen skulle besöka Tyresö. Vi åkte dit utan att ens själva tro att vi skulle kunna fylla någon funktion. Vem skulle vi förhandla med och om vad? Vi gick och åkte runt lite på måfå. Efter ett tag samlades det ungdomar på en gräsmatta. Det fanns mycket uniformerad personal på plats. Vi gick fram till ungdomarna och det slutade med att vi satte oss ned och pratade med några av dem. En kände jag igen från det område jag hade arbetat i som närpolis. Jag hade efter en språngmarsch varit med och gripit honom efter att han skrivit taggar med sprayfärg på en vägg. När vi satt och pratade med ungdomarna hade vi en hörselsnäcka där vi hörde vad som sades på polisradion. Helt plötsligt fick vi klart för oss att poliser skulle göra en ”batong-chock” mot ungdomarna på gräsmattan för att få dem att flytta på sig så att den musik de spelade på en medhavd högtalare inte skulle störa evenemanget som kungen skulle delta i. Vi såg att poliserna började formera sig för att göra detta och ungdomarna uppfattade också att något var i görningen.
Vi hade ett telefonnummer som gick direkt till kommenderingschefen. Vi ringde och frågade om vi inte kunde fråga ungdomarna om de kunde sänka musiken innan vi gjorde ett fysiskt ingripande mot dem. Kommenderingschefen som till vardags var närpolischef var receptiv för att tänka i andra banor och sade ok. Sagt och gjort så förklarade vi läget för ungdomarna som sänkte ljudet.
Där och då insåg jag och min förhandlarkollega att en dialogpolisfunktion skulle kunna fylla en funktion. Vi hade hindrat en konfrontation mellan ungdomar och polis. Ungdomar i samlingen som hade en mer central roll hade sett det vi gjort. Senare under tillställningen tog de tog kontakt med oss och sade att det var nazister som tog kort och provocerade dem i ena hörnet av gräsytan. Efter ett samtal till kommenderingschefen avvisades de personer som ungdomarna pekat ut. Detta märkte ungdomarna. Det byggdes någon form av förtroende mellan oss två ”dialogpoliser” och ungdomarna
När tillställningen var över lämnade den uniformerade personalen platsen, men det dök upp antagonister till ungdomarna som hade ett stort våldskapital. De hade tillhyggen, men de trodde att det fanns uniformerad personal i närheten. Vi utnyttjade denna villfarelse och lyckades eskorterade ungdomarna som suttit på ängen till en buss. Jag kommer ihåg att vi fick en lång applåd av ungdomarna när de var på väg att gå in i bussen. De insåg att vi hjälpt dem. Vi skjutsade också hem en av ledarna som var väldigt rädd för att hon skulle bli angripen på vägen hem. Min förhandlarkollega och jag hade ingen baktanke med det vi gjorde utan det handlade mer om vår erfarenhet av arbeta i ingripandeverksamheten i Södertörn (Haninge respektive Huddinge) där vi var vana att lösa situationer med små polisära resurser. Ryktet om det vi gjort visade sig dock sprida sig. Det innebar att personer från det som inom polisen benämndes som den vänster-autonoma sida i samband med andra protester började ta kontakt med oss. Det var något nytt med tanke på det stora agg som fanns mot polisen med anledning av det som hänt vid EU-toppmötet i Göteborg.
Min förhandlarkollega och jag började förstå att dialogpolisfunktionen skulle kunna fylla en funktion. Efter att bland annat ha iakttagit vad som hände vid kravallerna vid Stureplan där ett stort antal skyltfönster krossades drog vi slutsatsen att polisen behövde en ny taktik för att hantera folksamlingar. Polisen utnyttjades av vissa aktörer i folksamlingar för att det skulle bli kaos.
(lite bilder)
Samtidigt pågick en aktivitet med anledning av det Göteborgskommissionen kommit fram till. Det innebar att svensk polis skulle anamma en särskild polistaktik (SPT) enligt den modell som användes i Danmark. Den danska polisen hade inte någon dialogpolisfunktion och de danska instruktörer som utbildade de svenska poliserna i den särskilda polistaktiken var helt ointresserade att lyssna på våra tankar om hur dialogpoliser skulle kunna vara en del av konceptet. Dialogpoliskonceptet och SPT blev därigenom två separata utvecklingsaktiviteter, men de hade tydliga beröringspunkter. Det vi genom våra iakttagelser sett i samband med demonstrationer låg i linje med de iakttagelser som forskare gjort både i Sverige och i andra länder.