Från polisintendent hos rikspolischefen till radiobilspolis

Uppdraget att ta fram ett beslutsunderlag till PUST var mycket intressant. Åter skulle jag komma i kontakt med starka krafter som inte satte polisens bästa i centrum, utan sin egen karriär. Dessa lade stor kraft vid att fortsätta utvecklingen av PUST. Två konsultrapporter hade pekat på problemet med PUST, men utvecklingen fortsatte och de rekommendationer som lämnats följdes inte. Jag kunde konstatera att den information rikspolischefen fick av sina närmsta chefer var missvisande. Han hade själv fått sådana indikationer när han gjorde fältbesök och träffade linjepersonal som arbetade med PUST. Jag presenterade ett beslutsunderlag (läs rapport) och förslag till hur polisen kunde gå vidare. Rikspolischefen fattade beslut som följde de förslag jag hade lämnat. Personal i linjeverksamheten var mycket glada över beslutet och firade detta och olika bilder lades upp på sociala medier.

Senare samma år slutade rikspolischefen. En ny rikspolischef tillträdde hösten 2014. Även kanslichefen på rikspolischefens kansli slutade. Flera av de som hade försökt motverka mitt arbete att ta fram ett beslutsunderlag gällande PUST fick nyckelbefattningar i den nya Polismyndigheten. Jag sökte olika befattningar i den nya Polismyndigheten men sorterades omedelbart bort i rekryteringsprocessen. Den förklaring jag fick var att jag inte nådde upp till ”ska-kraven” och beroende på hur man tolkade dem kunde jag förstå detta. När jag senare begärde ut de som gått vidare i rekryteringsprocessen framgick dock att flera av de som gått vidare till intervjuer och till och med fått tjänster inte nådde upp till alla ”ska-kraven”.

I den nya Polismyndigheten fick jag inte vara kvar längre på rikspolischefens kansli. Jag placerades som yttre tjänstgörande polis i Botkyrka. Först som områdespolis och senare som polis i ingripandeverksamheten. Jag fick inte några andra typer av uppdrag i den nya Polismyndigheten. En chef jag tidigare haft kontakt med pratade därför med avdelningschefen för IT-avdelningen och tyckte att polisen kunde använda sig av mig med tanke på min bakgrund, men avdelningschefen svarade:  ”Han har bränt sina skepp inom polisen”.

När det lystes ut lokalpolisområdeschefstjänster sökte jag några av dessa. Det var uppenbart att jag nådde upp till ska-kraven men jag kallades ändå inte på intervju. Jag fick ett meddelande om att det berodde på att jag inte nådde upp till ”ska-kraven”. Jag undrade över detta, men fick svaret att de åter undersökt min ansökan och efter en nogsam bedömning kommit fram till att jag inte når upp till de krav som finns för att kunna gå vidare i rekryteringsprocessen. När jag begärde ut CV på de som gått vidare i processen fick jag plötsligt ett meddelande om att jag gått vidare i processen och kallades till en intervju. Någon förklaring till den förändrade beslutet fick jag inte. Jag genomförde tester på ett externt rekryteringsföretag och när jag i efterhand undersökte 130 chefers resultat så visade det sig att mina testresultat var högre än alla dessa. Intervju genomfördes av polisen HR-avdelningen. Jag uppfattade att intervjun gick bra. I den sammanfattande värderingen som låg till grund för den fortsatta rekryteringsprocessen så hade dock HR dragit slutsatsen att jag hade det lägsta förmågan som gick att ha på skriftlig och muntlig kommunikationsförmåga. Det angavs heller inte att jag skulle ha någon utvecklingspotential när det gällde dessa förmågor. Den person som senare muntligen skulle återkoppla resultatet började skratta när han läste upp omdömet. Polisförbundet gjorde senare en anmälan till JO för Polismyndighetens sätt att rekrytera chefer som de menade skapade en rädd organisation. Jag användes som ett av flera exempel i denna anmälan. 

(Polisförbundets komplettering av JO anmälan samt bilagor)

Med anledning av det jag drabbades av sökte jag en tjänst på Brottsförebyggande rådet. Utifrån utlysningstexten kunde man få intrycket att den var skräddarsydd för mig. Ett problem i sammanhanget är dock att Brottsförebyggande rådet har en nära relation till Polismyndigheten. Personalen på Brå behandlas exempelvis på samma sätt som anställda inom Polismyndigheten vad gäller tillgången till Polishögskolans bibliotek. Brå är i behov att få access till data och får ekonomisk ersättning från Polismyndigheten för att göra vissa uppdrag. Med tanke på denna nära koppling fick jag en dålig magkänsla när jag inte hade fått någon respons på min ansökan inom rimlig tid. Den förstärktes av det svar jag sedan fick när jag frågade hur anställningsprocessen fortlöpte. De uppgav att de försökt nå mig utan resultat, men de hade inte skickat sms till den telefon jag angivit eller mejl till min mejladress. Det är möjligt att de ringt, men jag kunde inte se att jag hade några missade samtal från några okända nummer. Jag anade ugglor i mossen. Med tanke på tidigare erfarenheter så bestämde jag mig för att spela in alla samtal som framgent skulle ske under rekryteringsprocessen.

HR-chefen på Brå tog kontakt med mig och jag upplevde att hon försökte övertyga mig om att ta tillbaka min ansökan genom att säga att lönen var låg och att arbetsuppgifterna var ointressanta för mig. Jag sade att jag ändå var intresserad. Jag kallades på intervju. På intervjun uttryckte HR-chefen att de var tvungna att prata med polisen för att få deras synpunkt på hur de såg på att jag rekryterades till Brå. Mitt första uppdrag skulle nämligen vara ett uppdrag som polisen finansierade. Även andra frågor under intervjun gjorde att jag var relativt säker på att jag inte skulle få tjänsten. Med tanke på hur utlysningstexten var skriven så var det uppenbart att de skulle vara svårt att hitta någon annan som slog ut mina meriter. Det insåg sannolikt HR-chefen också. Rekryteringsprocessen avbröts och man uppgav att tjänsten tillsatts internt. Tolv veckor senare lystes en liknande tjänst ut med förändrade krav (se avsnitt 4.8.3 En rekryteringsprocess, sidan 42-44 i rapporten om Brå.)