Polisforskning.se 

Doktorsavhandling och PHS

Efter att arbetat åtta år på Stockholmspolisens forsknings- och utvecklingsenhet disputerade jag med doktorsavhandlingen ”Yrke: POLIS”. Jag hade under dessa åtta bara yttrat mig i media någon enstaka gång. Min doktorsavhandling fick dock – utan att jag själv tagit något initiativ till detta – ett stort medialt genomslag. Jag fick bland annat sitta i TV-soffan med justitieministern och en chef från Rikspolisstyrelsen. Att statsrådet Bosse Ringholm missade att lägga på luren när han pratade om doktorsavhandlingen så att en journalist hörde vad han sade gjorde att doktorsavhandlingen fick extra stort genomslag.
Dagen innan jag skulle medverka i TV-soffan om doktorsavhandlingen ringde länspolismästaren i Stockholm till mig. Det var första och sista gången det hände. Hon berättade hur viktigt hon tyckte min forskning var och framförde betydelsen av att dra nytta av mig i organisationen framöver. Det sades inte rakt ut av henne, men den slutsats jag drog under samtalet var att mitt agerande i TV-soffan skulle påverka min karriär. Hos mig väcktes en fråga efter samtalet. Skulle jag på ett öppet och ärligt sätt berätta om de slutsatser jag dragit i doktorsavhandling som innehöll en beskrivning av olika förändringsbehov inom polisen, eller skulle jag välja att tona ned problem och på så sätt gynna min karriär? Svaret kan te sig självklart om man är forskare, men så är inte fallet och det finns det många exempel på detta. Forskare som är till lags har till och med blivit föremål för ett forskningsfält (jag har berört detta forskningsfält i en rapport, länk).
Jag valde det första alternativet och kom aldrig mer att få något uppdrag av ledningen i Stockholm. Inriktningen verkade var att marginalisera mig och rycka undan den plattform jag hade för att hindra mer forskning som riskerade att generera kritik mot polisen. Stockholmspolisens forsknings- och utvecklingsenhet lades ned. Jag och min chef hamnade på Klara närpolisstation. Min chef ägnade sig åt fotpatrullering på Sergels torg med omnejd fram till sin pensionering. Jag däremot började på Polishögskolan i Solna efter en kort sejour på Klara närpolisstationen, men fortsatte att vara förhandlare och dialogpolis på Stockholmspolisen.   
(Kanske en film med stf chefen för Forsknings- och utvecklingsenheten?)
Den nya rikspolischefen verkade aktivt för att min doktorsavhandling skulle hindras att användas i undervisningen – men lyckads inte med detta.
(Länk till Ossians artikel.)
Efterfrågan på doktorsavhandlingen har varit stor och den har tryckts i mer än 10 000 exemplar och dessutom har den laddats ner i ungefär lika stor utsträckning.
Efter doktorsavhandling när fortfarande enheten fanns kvar arbetade jag med att ta fram en mobil IT-lösning som kunde användas på smartphones. Vi var under en period tre anställda på Stockholmspolisens forsknings- och utvecklingsavdelningen som arbetade med detta. För att ta fram lösningen hade vi också tre anställda i Göteborg (tidigare IT studenter) och dessutom ett tjugotal studenter från Linköpings universitet som hade bidragit till arbetet genom sina examensarbeten. Vi gav den framtagna produkten gratis till Rikspolisstyrelsen och gjorde också en presentation av hur det framtagna systemet fungerade som vi tryckte på en DVD-skiva.
(bild på skiva)
Polisen valde att inte nyttja den framtagna produkten. Ett skäl var att konsulter hade mycket att säga till om och att de satt på nyckelfunktioner. Att polisen fick en lösning gratis var inte bra ur konsultföretagens perspektiv. Jag fick inte presentera lösningen för någon chef inom polisen, men lösningen skulle nästföljande decennium till viss del ändå komma till användning.
Under de tio år jag forskat hade det blivit tydligt att många förslag och viktiga förändringsbehov undertrycktes. Jag hade hitintills, innan doktorsavhandlingen presenterades, förutom vid något enstaka tillfälle hållit mig inom polisen när jag uttryckt kritik och presenterat problem. För mig blev det mer och mer uppenbart att om polisen skulle utvecklas krävdes att det uppstod ett externt tryck på förändring. Det blev än mer tydligt i takt med att polisen med länspolismästaren i Stockholm i spetsen, började satsa mer och mer kraft att skapa något som kan betecknas som en tilltalande fasad av polisens verksamhet. Det som inte stämde med den bilden skulle tystas ned.
Doktorsavhandlingen ledde till att journalister började vända sig till mig. Egentligen var jag inte så intresserad av att medverka i media, men för att kunna utveckla polisen kom jag fram till att det var nödvändigt. Det ingick också i tredje uppgiften som forskare. I takt med att mitt ansikte syntes mer i media verkade intresset bland vissa höga chefer inom polisen att marginalisera mig bli allt större. Jag fick inte längre några uppdrag av Rikspolisstyrelsen.
När jag arbetade på Polishögskolan i Solna blev jag kontaktad av socialdepartementet (Mobilisering mot narkotika). De önskade få hjälp med en kartläggning av hur många narkotikapoliser det fanns i Sverige. De hade tidigare vänt sig till polisen för att få denna uppgift, men i efterhand hade de fått reda på att de uppgifter de fått var manipulerade och inte stämde med verkliga förhållanden. Det var överdirektören vid rikspolisstyrelsen gett sådana order.
(Kanske en film med Walter Kegö?)
De uppgav att anledningen till att de vände sig till mig var att de fått uppfattningen att jag redovisade det jag kom fram till i min forskning och inte anpassade resultatet efter det polisledningen önskade höra. Jag fick ekonomiska medel som överfördes till Polishögskolan i Solna och jag påbörjade kartläggningsarbete tillsammans med några polisstudenter.
Det fanns ingen statistik som det gick att använda sig av för att tar reda på hur många narkotikapoliser det fanns utan vi ringde till varje polisstation i Sverige och handräknade antalet narkotikapoliser genom att ta kontakt med olika personer på respektive polisstation. Jag ägnade mig också åt deltagande observation i de olika länen för att också få kunskap om antalet narkotikapoliser samt att kunna mäta hur mycket tid som ingripandepoliser och närpoliser ägnade sig åt arbete mot narkotikabrott. Vi genomförde också registerstudier där vi gick igenom ett stort antal anmälningar om narkotikabrott.
Med tanke på att Rikspolisstyrelsens ledning hade varit måna om att det inte kom ut rättvisande information om polisens arbete mot narkotikabrott gick det med anledning av den information som framkom under vårt kartläggningsarbete att anta att den högsta polisledningen inte skulle uppskatta studiens resultat. Så blev också fallet.
(Beskriv uttalanden från RPC…)
Om polisledningen inte aktivt förkastat rapportens innehåll utan förstått vikten av att ha narkotikapoliser är det inte otänkbart att den gängutveckling och den skjututveckling som vi sett i Sverige hade kunnat begränsas. Ledningen var fokuserad på att räkna pinnar och arbetet organiserades inte för att systematiskt arbeta mot bland annat gatulagning. Det blev färre och färre poliser som var inriktade på att arbeta mot narkotikabrott och denna utvecklingstrend fortsatte. Parallellt med nedmonteringen växte sig gängen allt starkare. Det var oerhört frustrerande att se. Det blev än värre av att polisen marknadsförde sig på ett framgångsrikt sätt där yta var viktigare än innehåll. Det gjorde att politiker inte förstod hur allvarliga problemen var.