Efter att arbetat åtta år på Stockholmspolisens
forsknings- och utvecklingsenhet disputerade jag med doktorsavhandlingen ”Yrke:
POLIS”. Jag hade under dessa åtta bara yttrat mig i media någon enstaka gång.
Min doktorsavhandling fick dock – utan att jag själv tagit något initiativ till
detta – ett stort medialt genomslag. Jag fick bland annat sitta i TV-soffan med
justitieministern och en chef från Rikspolisstyrelsen. Att statsrådet Bosse
Ringholm missade att lägga på luren när han pratade om doktorsavhandlingen så
att en journalist hörde vad han sade gjorde att doktorsavhandlingen fick extra
stort genomslag.
Dagen innan jag skulle medverka i TV-soffan om
doktorsavhandlingen ringde länspolismästaren i Stockholm till mig. Det var
första och sista gången det hände. Hon berättade hur viktigt hon tyckte min forskning
var och framförde betydelsen av att dra nytta av mig i organisationen framöver.
Det sades inte rakt ut av henne, men den slutsats jag drog under samtalet var
att mitt agerande i TV-soffan skulle påverka min karriär. Hos mig väcktes en
fråga efter samtalet. Skulle jag på ett öppet och ärligt sätt berätta om de
slutsatser jag dragit i doktorsavhandling som innehöll en beskrivning av olika förändringsbehov
inom polisen, eller skulle jag välja att tona ned problem och på så sätt gynna
min karriär? Svaret kan te sig självklart om man är forskare, men så är inte
fallet och det finns det många exempel på detta. Forskare som är till lags har
till och med blivit föremål för ett forskningsfält (jag har berört detta
forskningsfält i en rapport, länk).
Jag valde det första alternativet och kom aldrig mer
att få något uppdrag av ledningen i Stockholm. Inriktningen verkade var att
marginalisera mig och rycka undan den plattform jag hade för att hindra mer
forskning som riskerade att generera kritik mot polisen. Stockholmspolisens
forsknings- och utvecklingsenhet lades ned. Jag och min chef hamnade på Klara
närpolisstation. Min chef ägnade sig åt fotpatrullering på Sergels torg med
omnejd fram till sin pensionering. Jag däremot började på Polishögskolan i Solna
efter en kort sejour på Klara närpolisstationen, men fortsatte att vara
förhandlare och dialogpolis på Stockholmspolisen.
(Kanske en film med stf chefen för Forsknings- och
utvecklingsenheten?)
Den nya rikspolischefen verkade aktivt för att min doktorsavhandling
skulle hindras att användas i undervisningen – men lyckads inte med detta.
(Länk till Ossians artikel.)
Efterfrågan på doktorsavhandlingen har varit stor och
den har tryckts i mer än 10 000 exemplar och dessutom har den laddats ner
i ungefär lika stor utsträckning.
Efter doktorsavhandling när fortfarande enheten fanns kvar arbetade jag
med att ta fram en mobil IT-lösning som kunde användas på smartphones. Vi var
under en period tre anställda på Stockholmspolisens forsknings- och
utvecklingsavdelningen som arbetade med detta. För att ta fram lösningen hade
vi också tre anställda i Göteborg (tidigare IT studenter) och dessutom ett
tjugotal studenter från Linköpings universitet som hade bidragit till arbetet
genom sina examensarbeten. Vi gav den framtagna produkten gratis till
Rikspolisstyrelsen och gjorde också en presentation av hur det framtagna systemet
fungerade som vi tryckte på en DVD-skiva.
(bild på skiva)
Polisen valde att inte nyttja den
framtagna produkten. Ett skäl var att konsulter hade mycket att säga till om
och att de satt på nyckelfunktioner. Att polisen fick en lösning gratis var
inte bra ur konsultföretagens perspektiv. Jag fick inte presentera lösningen
för någon chef inom polisen, men lösningen skulle nästföljande decennium till viss
del ändå komma till användning.
Under de tio
år jag forskat hade det blivit tydligt att många förslag och viktiga
förändringsbehov undertrycktes. Jag hade hitintills, innan doktorsavhandlingen
presenterades, förutom vid något enstaka tillfälle hållit mig inom polisen när
jag uttryckt kritik och presenterat problem. För mig blev det mer och mer
uppenbart att om polisen skulle utvecklas krävdes att det uppstod ett externt
tryck på förändring. Det blev än mer tydligt i takt med att polisen med
länspolismästaren i Stockholm i spetsen, började satsa mer och mer kraft att
skapa något som kan betecknas som en tilltalande fasad av polisens verksamhet.
Det som inte stämde med den bilden skulle tystas ned.
Doktorsavhandlingen ledde till att
journalister började vända sig till mig. Egentligen var
jag inte så intresserad av att medverka i media, men för att kunna utveckla
polisen kom jag fram till att det var nödvändigt. Det ingick också i tredje uppgiften som forskare. I takt med att mitt ansikte
syntes mer i media verkade intresset bland vissa höga chefer inom polisen att
marginalisera mig bli allt större. Jag fick inte längre några uppdrag av Rikspolisstyrelsen.
När jag arbetade
på Polishögskolan i Solna blev jag kontaktad av socialdepartementet
(Mobilisering mot narkotika). De önskade få hjälp med en kartläggning av hur
många narkotikapoliser det fanns i Sverige. De hade tidigare vänt sig till
polisen för att få denna uppgift, men i efterhand hade de fått reda på att de
uppgifter de fått var manipulerade och inte stämde med verkliga förhållanden.
Det var överdirektören vid rikspolisstyrelsen gett sådana order.
(Kanske en film med Walter Kegö?)
De uppgav att anledningen till att de
vände sig till mig var att de fått uppfattningen att jag redovisade det jag kom
fram till i min forskning och inte anpassade resultatet efter det polisledningen
önskade höra. Jag fick ekonomiska medel som överfördes till Polishögskolan i
Solna och jag påbörjade kartläggningsarbete tillsammans med några
polisstudenter.
Det fanns
ingen statistik som det gick att använda sig av för att tar reda på hur många
narkotikapoliser det fanns utan vi ringde till varje polisstation i Sverige och
handräknade antalet narkotikapoliser genom att ta kontakt med olika personer på
respektive polisstation. Jag ägnade mig också åt deltagande observation i de
olika länen för att också få kunskap om antalet narkotikapoliser samt att kunna
mäta hur mycket tid som ingripandepoliser och närpoliser ägnade sig åt arbete
mot narkotikabrott. Vi genomförde också registerstudier där vi gick igenom ett
stort antal anmälningar om narkotikabrott.
Med tanke på
att Rikspolisstyrelsens ledning hade varit måna om att det inte kom ut
rättvisande information om polisens arbete mot narkotikabrott gick det med
anledning av den information som framkom under vårt kartläggningsarbete att anta
att den högsta polisledningen inte skulle uppskatta studiens resultat. Så blev
också fallet.
(Beskriv
uttalanden från RPC…)
Om
polisledningen inte aktivt förkastat rapportens innehåll utan förstått vikten
av att ha narkotikapoliser är det inte otänkbart att den gängutveckling och den
skjututveckling som vi sett i Sverige hade kunnat begränsas. Ledningen var
fokuserad på att räkna pinnar och arbetet organiserades inte för att
systematiskt arbeta mot bland annat gatulagning. Det blev färre och färre
poliser som var inriktade på att arbeta mot narkotikabrott och denna
utvecklingstrend fortsatte. Parallellt med nedmonteringen växte sig gängen allt
starkare. Det var oerhört frustrerande att se. Det blev än värre av att polisen
marknadsförde sig på ett framgångsrikt sätt där yta var viktigare än innehåll. Det
gjorde att politiker inte förstod hur allvarliga problemen var.
