När jag kom hem från Kosovo började jag arbeta på krimjouren i Södertörn
och var kvar där i cirka två år. Jag började därefter att arbeta med brott mot
specialstraffrätt såsom arbetsmiljölagstiftning. Jag hade tidigare gått den så
kallade ”långa förundersökningsledarutbildningen” och var förundersökningsledare
för de ärenden jag utredde som inte åklagaren var FU-ledare för. Under sommaren
2010, när distriktschefen var på semester. gav krimchefen i Södertörn mig ett
uppdrag att ta hand om en grupp utredare som skulle arbeta med så kallade mängdbrott.
Jag fick fria tyglar så länge jag höll mig inom det regler som fanns gällande
exempelvis arbetstid. Ingen av de som placerades i gruppen ville vara där. De
placerades där mot sin vilja. Jag åkte ut med dem till Polishögskolan och jag
ställde frågan om de bara ville lida igenom de sex månaderna på krim eller om
de ville arbeta på ett annorlunda sätt. De hade bland annat möjlighet att
arbeta hemma om de ville. Om de uppfyllde de produktionsmål som krimchefen satt
upp (50% högre produktion än tidigare år) skulle de kunna lägga 20-25% av sin
arbetstid på vilka aktiviteter de ville, till exempel att arbeta yttre tjänst
eller få olika former av utbildning. Eftersom de var nya poliser var det precis
vad de ville.
Utredningsresultaten för gruppen var anmärkningsvärda och jag blev
kontaktad av chefer runt om i landet och skrev ett kort PM för att berätta om
arbetssättet (Länk till PM). Det arbetssätt vi tillämpade inspirerade andra
chefer. Det jag gjort var inte något speciellt, utan jag följde bara vedertagna
sätt att lägga upp arbetet på som andra organisationer än polisen tillämpar för
att få bra resultat. För polisen var det dock annorlunda.
Den dialogpolisrapport som jag hade skrivit år 2008 hade översatts av
Rikspolisstyrelsen till engelska. Rapporten skrevs under av rikspolischefen men
publiceringen fördröjdes i ett år. Det visade sig att de ansvariga för att
utveckla den särskilda polistaktiken inte uppskattade att jag tagit fram en
publikation och försökte stoppa denna, tack vara att det fanns personer som
uppmärksammade RPC på detta kunde försöken att hindra publiceringen stoppas..
Jag genomförde ytterligare en arbetsresa i bil i Europa med professor
Johannes Knutsson. En regel på denna liksom tidigare resa var att vi inte fick
”kallprata” i bilen utan enbart föra arbetsrelaterade samtal för att ta fram
vetenskapliga texter. På morgonen innan Johannes vaknade satte jag igång att
arbeta på datorn utifrån saker som framkommit vid våra diskussioner i bilen.
Jag arbetade med texterna tills Johannes vaknade, vilket betydde att jag varje
morgon hann jobba ett par timmar.
Under ett samtal på en restaurang i Berlin så kom vi av en tillfällighet in
på det uppdrag som jag något år tidigare hade fått av rikspolischefen vad
gällde att utvärdera polisens underrättelsemodell. Rikspolischefen hade vid ett
tillfälle frågat Johannes om hur mitt arbete gått och Johannes visste inte. Jag
berättade för Johannes att jag sedan länge var klar med uppdraget och hade
redovisat det för den chef (chefen för utvecklingsavdelningen) som jag fått i
uppdrag att redovisa uppdraget för. Mitt förslag var att bara göra en intern powerpoint-presentation
eftersom jag räknade med att en rapport skulle få medial uppmärksamhet. Mitt
primära mål var att utveckla polisen och ett uppdrag direkt från
rikspolischefen så fanns ingen anledning att gå via media för att skapa en
extern press på en förändring. Det hade snarare varit en nackdel. Jag fick nu
klart för mig att utvecklingschefen valt att inte redovisa de slutsatser och
lösningsförslag som jag redovisat för henne. Mina slutsatser visade att
polisens underrättelsemodell hade mycket stora brister och jag hade lämnat
förslag till hur den skulle kunna utvecklas.
Senare skulle en tidsstudie om vad poliser i yttre tjänst ägnar sig åt för
arbetsuppgifter stoppas av Rikspolisstyrelsen. Det ledde till att den
utvärderingsfunktion vid Rikspolisstyrelsen som Johannes Knutsson ledde upplöstes.
Skälen var att han och andra professor i det råd som fanns reagerade på att
Johannes Knutsson belades med munkavel om polisledningens agerande för att
stoppa rapporten Rapporten översattes istället av den norska polisen och
trycktes på polishögskolan i Oslo.
Jag hade i ett annat sammanhang också gjort uttalanden i media om polisens
utredningsarbete. Efter reportaget kallades jag upp till den distriktschef som
tidigare hade tagit min polislegitimation. Den här gången tog jag med mig en dold inspelningsutrustning.
Anledningen till att jag spelade in samtalet var ledningens tidigare agerande
där de ljugit om att de åtgärder de vidtagit mot mig. Utan bevis blir man
hjälplös eftersom Polismyndigheten har en så stor trovärdighet och att det är
få som tror att myndigheten är beredda att medvetet lämna felaktigt och
missvisande information om sakförhållanden.
Min starka känsla efter mötet var att distriktschefen bara lydde order från
länspolismästaren i Stockholm. En journalist på SR som jag tidigare haft kontakt
med fick lyssna på inspelningen. Han sade att jag var tvungen att skriva en
anmälan eftersom distriktschefen brutit mot grundlagen när han eftersökte om
det var jag som yttrat mig när det gällde vissa delar av mediareportaget. Jag
skrev en anmälan. Det blev medial uppmärksamhet om distriktschefens agerande.
JK lade ned utredningen, men distriktschefen gick senare i pension (som
anställda i hans närhet framförde mot sin vilja). En journalist tog kontakt med
mig och redovisade att JK och länspolismästaren i Stockholm hade träffats dagen
innan utredningen lades ned. De var med i samma intresseförening och
journalisten påtalade att beslut kan påverkas under sådana informella möten.
Jag uppfattade det som alltför spekulativt och ville inte yttra mig kring
detta, men händelsen fick mig att börja fundera över vad det innebär att mycket
makt i Sverige är koncentrerad till Stockholm där många centrala
befattningshavare har gått på samma utbildningar, är med i samma yrkesföreningar och under sina karriärer
kan ha mötts på samma arbetsplatser.
När utredningen lades ned kändes det
inte bra att jobba våningen under distriktschefen och därför drog jag ned på
min arbetstid vid polisen och fokuserade mer på Linköpings universitet. Jag
började arbeta på avdelningen för informatik och efter ett år blev jag
studierektor på denna avdelning. Jag kombinerade detta arbete med att vara
brottsutredare.
Under denna period skrev Hanne Kjöller en artikel som fick stor
uppmärksamhet. (läs artikel)
Jag förekom också i andra artiklar när det gäller visselblåsning.
I slutet av år 2013 blev jag kontaktad av kanslichefen vid
Rikspolisstyrelsen Han frågade om jag kunde ta mig an ett uppdrag att utvärdera
det skandalomsusade IT-systemet PUST. Anledningen till uppdraget var att
rikspolischefen inte fick rättvisande information från sin underlydande chefer.
