Polisforskning.se 

Min polisutbildning

Den 12 januari 1992 passerade jag grindarna på Polishögskolan i Solna. Jag hade ett stort och iögonfallande blåmärke runt ena ögat efter att fått en innebandyboll där några dagar tidigare, men det såg snarare ut som jag hade varit i slagsmål. En sådan uppfattning kunde förstärkas av att jag efter ett par månader blev föremål för en särskild lämplighetsprövning med anledning av ett ingripande jag gjort på fritiden. Jag hade blivit attackerad av en påverkad narkoman utanför Solna centrum. Jag hade inte gjort något mot honom eller ens tilltalat honom. Det var mitt utseende han reagerade mot. Han konfronterade mig med att jag var en ”jävla jesustyp”. Jag gick undan utan att säga något, vilket verkade göra honom ännu argare eftersom det kanske bekräftade hans hypotes. Han följde efter. När jag passerade en container hoppade han upp i den och hämtade en stållist. Han gick till angrepp mot mig och skrek högt det han uttryckt initialt - att jag var en ”jävla jesustyp”.
Några klasskamrater på polisskolan som tidigare varit dörrvakter var med och avvärjde angreppet. Vi grep angriparen som tyvärr fick skador vid nedläggningen. Under förhöret med internutredningen kommer jag ihåg att internutredaren, som jag uppfattade, skrockade lite roat åt mitt svar - att förklaringen nog var att vi bara lärt oss halva nedläggningen eftersom vi inte är klara med utbildningen som poliser.. Ärendet avskrevs, men det tog ganska lång tid. Jag var aldrig orolig. Det var ju uppenbart att vi inte gjort fel och personer runt omkring hade sett händelsen. Men hanteringen - att vi fick vänta i månader satte ett spår hos mig.
Under utbildningen kommer jag ihåg att jag och andra studenter (både manliga och kvinnliga) reagerade på att det var olika fysiska krav för män och kvinnor för att få godkänt på utbildningen. Vi skulle ju ha samma yrke och de skilda kraven riskerade att sätta en stämpel på kvinnor att de inte riktigt var fullvärdiga poliser. Vi fick inte någon respons på de synpunkter vi hade och min tanke var därför att bara lyfta så många kilo i bänkpress att jag klarade av kvinnornas krav, men inte männens. Den lagstiftning som fanns om diskriminering gjorde att jag såg det som riskfritt, men i och med att jag var föremål för särskild lämplighetsprövning vågade jag inte testa. Däremot gjorde jag andra små liknande ”hyss” när den särskilda lämplighetsprövningen hade upphört i syfte att förbättra utbildningen. För oss studenter var det uppenbart att systemet med klassrepresentanter inte fungerade bra när det gällde att påverka utbildningen. Samma frågor och kritik återkom år efter år. Det krävdes att man agerade på ett annat sätt för att få till en förändring. Jag vågade, hade en drivkraft att förbättra polisen och hade många idéer. 
Efter att slutfört 10 månaders utbildning med godkänt resultat påbörjade jag 18 månaders praktik på tunnelbanepolisen tillsammans med drygt 30 andra aspiranter. Hade praktiken varit 6 månader hade jag sannolikt blivit underkänd, åtminstone fick jag det förklarat för mig i efterhand. När jag efter ett par månader stod i omklädningsrummet hörde jag hur två aspiranter pratade om hur synd det var om polisaspiranten i C-turen som var mobbad. Av beskrivningarna av honom insåg jag att det var mig de pratade om, men jag trivdes och uppfattade att bemötande mot mig mer handlade om en jargong för att skola oss nya till den bild som vissa av de färdigutbildade poliserna hade om vad det innebar att vara en bra polis. Den bilden stämde inte överens med min bild. Kanske för att jag växt upp i en polisfamilj och hade träffat många erfarna poliser som påverkat min syn på polisyrket. Jag var lite annorlunda när det gällde bakgrund, tankar och beteenden. Det skulle korrigeras.
På tunnelbanepolisen kallades jag för ”kartan”. Det berodde inte på att jag hade varit orienterare sedan sju års ålder utan på att jag i polisbussen hade en egeninköpt turistkarta för att lära mig hitta i Stockholm (fanns ingen GPS eller digitala kartor i polisbilarna). Jag använde också denna karta för att guida turister när de ställde frågor om hur de kunde hitta till en viss plats. Tillvägagångssättet skilde sig markant från en av mina handledare. När en turist frågade efter vägen till Centralstationen svarade han högt: ”Läs skylten!” och pekade på skylten ovanför våra huvuden där det stod ”Centralstationen”. När turisten lite moloken började gå i rätt riktning sade han tystare, men fullt hörbart ”pappskalle”.
Det fanns olika uppfattningar om mig i turlaget. I samband med en kräftskiva blev det till och med ett fysiskt bråk mellan poliser i turlaget på grund av mig. Jag märkte dock aldrig något av handgemänget som hade uppstått utanför lokalen där vi satt och åt utan fick det återberättat senare. Anledningen till bråket var att jag läst upp en relativt lång dikt vid matbordet under kräftskivan som jag hört när jag varit på kräftskiva i en liten by en bit utanför Falun. Att som räv (polisaspiranter kallades för detta) ens öppna munnen och dessutom ha mage att läsa en dikt när Tunnelbanepolisen hade fest var droppen som fick bägaren att rinna över för en del. Det kanske var fel av mig att inte känna av läget om vilka beteenden som var accepterade på Tunnelbanepolisen, men jag var mig själv.
Kulturen på Tunnebanepolisen var lite speciell. I ett turlag var det exempelvis förenat med 100 kr i böter till turlagskassan om man inte åt upp all sin mat i samband med ett måltidsuppehåll. I mitt turlag så framfördes att man skulle lyfta 100 kg i bänkpress i uniform när man passerade styrkerummet på väg till polisbilarna – annars var man homosexuell. Jag provade aldrig utan sade bara ”ja, då är jag väl homosexuell då”. Långt senare framkom att två poliser i turlaget som med lätthet klarade av denna test var homosexuella. De stämde dock inte in på en förhärskande bild om att ”bögar” var små, spensliga och feminina män. Det fanns också en föreställning hos vissa av de då relativt färska men fysisk starka poliserna i turlaget hur en Tunnebanepolis skulle agera. Jag stämde definitivt inte in på den bilden, men jag gjorde inga formella fel så det fanns inga grunder att avskilja mig. Det fanns mer erfarna poliser i turlaget som gillade mig och även nya poliser som hade ett mjukare förhållningssätt som tyckte bra om mig.  I och med att praktiken var hela 1, 5 år så fick de med ett hårt förhållningssätt stå ut med mig ganska länge och det kanske var som med lukten om man går in på ett utedass – de vande sig.
Efterhand så blev jag accepterad och mina reflektioner och handlingar föranledde både munterhet och skratt – även bland de som från början inte gillade mig. Jag uppfattade att många av de med ett hårt förhållningsätt hade humor och ”glimten i ögat”. Jag trivdes. En brytpunkt i synen på mig upplever jag var när det larmades ut om ett pågående bilinbrott på Drottningshusgränd. Det är en liten vägstump vid Regeringsgatan. Ingen i polisbussen visste var adressen låg, men jag som min vana trogen satt med turistkartan i handen kunde snabbt berätta var gatan låg. Vi var så nära att när vi kom fram såg vi tjuven springa från en bil som hade en krossad ruta. Tjuven hade en bilstereo i handen. Vi sprang efter. I några trappor kastade tjuven bilstereon. Handledaren pekade och skrek att jag skulle vända om och säkra bilstereon. Det gjorde jag och fortsatte sedan att springa.
(Bild på Drottninghusgränd)
I en uppförsbacke började handledare att ”trampa luft”. Jag sprang förbi honom och även ett par andra kollegor. Efter sammanlagt några hundra meters löpning var jag hack i häl på tjuven som också gav intrycket av att vara trött. Vid den här tiden vet jag att jag brukade träna fem en-kilometersintervaller på asfalt (med vila emellan) där målet var att ligga på 3 minuter och 20 sekunder per varv. En mil klarade jag av att springa på 36-37 minuter trots att mitt löpsteg var lite ineffektivt eftersom jag som orienterare lyfte benen lite väl högt. Tjuvens fart var betydligt långsammare. Plötsligt stannade tjuven, vände sig om och var på väg att dra fram en kniv mot mig. Jag var nära och gav honom en puff. Detta i kombination med min rörelseenergi medförde att han gjorde en kortare luftfärd, landade på en motorhuv och tappade kniven. Det såg nog ganska spektakulärt ut och låg helt i linje med bilden av hur en Tunnelbanepolis förväntats att göra ett ingripande. Det hade inte varit min plan. En aspirant kom från en annan riktning och vi grep tillsammans tjuven. Andra i turlaget förde vidare berättelse om ingripandet och ingripandet beskrevs nog bättre än det egentligen var.
Praktiken innehöll också andra moment än de som ingick på Tunnelbanepolisen. Jag fick bland annat göra praktik på ungdomsgruppen i Vällingby. Jag delade rum med en aspirantkollega från Tunnelbanepolisen. Skrivmaskinerna i Norrmalmspolisens arrest som vi ofta använde på Tunnelbanepolisen var inte elektriska och så svåra att trycka ner tangenterna på att jag var tvungen att använda pekfingervalsen trots att jag kunde skriva skrivmaskin. På krim i Vällingby på ungdomsgruppen möttes jag av elektriska skrivmaskiner. Det var positivt, men det hade varit ännu bättre att istället kunna använda en ordbehandlare. Jag gjorde en applikation på min dator på fritiden som gjorde det möjligt att få ut texter på rätt ställen på polisens färdigtryckta blanketterna. Jag tog med mig en bärbar dator och hade köpt en matrisskrivare som gick att använda för att kunna skriva igenom polisens blanketter som hade karbonpapper. Arbetet blev ju betydligt effektivare för mig och min aspirantkollega av att inte behöva skriva in samma uppgifter flera gånger och att vi kunde använda en ordbehandlare när vi skrev in förhören.
Senare gjorde jag även praktik på stöldroteln i city som också var lärorikt och kul. Vi fick ett stort förtroende och hade möjlighet att själva driva vidare ärenden, göra husrannsakningar, hämta folk till förhör etc. (givetvis fattade andra beslut om detta och inte vi). Praktiken på ungdomsrotel i Vällingby och stöldroteln i Stockholms city i kombination med viss inblick i arbetet hos ungdomsroteln i Huddinge har påverkat min bild av att detta sätt att organisera arbetet hade stora fördelar. Jag blev därför inte förvånad över det haveri vad gäller uppklarningsprocenten (beskrivs i forskningsrapport av Ahlberg och Knutsson) som följde av att splittra dessa rotlar. Vidare flaggade personal på ungdomsrotlarna för de allvarliga konsekvenser det skulle få när de lades ned. Tyvärr fick de rätt i sina farhågor.
På Tunnelbanepolisen fanns ett förhållningssätt som var betydelsefullt för att kunna hantera våldsamma folksamlingar. Jag minns poliser som genom sitt agerande kunde få flera hundra våldsamma fotbollssupportrar att avbryta ett angrepp och istället fly och poliser som med hjälp av sin röst och pundus fick alla supportrar att sluta hoppa i en tunnelbanevagn. Det var imponerande. Problemet var att detta förhållningssätt användes i situationer när det inte behövdes. Det går att lägga ansvaret på individnivå för detta, men framförallt handlade det om att tiden för återhämtning och bearbetning av de mentalt belastade situationer som Tunnelbanepoliserna hamnade i var bristfällig. Det låg nära till hands att nästan bli folkilsken beroende på det beteende som poliserna på denna enhet så ofta möttes av.
Under praktiken i Vällingby kom jag i kontakt med ett helt annat förhållningssätt. Ett exempel var när jag var med min handledare i ett centrum och hon plötsligt en bit bort i centrumet såg en ungdom som var efterlyst. Deras blickar möttes och ungdomen började springa eftersom han kände igen henne som polis. Jag och min handledare sprang efter. Det blev en ganska lång löptur så efter ett tag såg jag inte min handledare längre när jag vände mig om. Den efterlyste sprang in på en villatomt och in i ett hus och stängde dörren precis framför näsan på mig. Jag fick ett antal tankar om beslut om husrannsakan etc, men slet upp dörren och fortsatte jakten inne i huset. Det slutade med att han sprang in i ett sovrum och hoppade upp i en säng. Han var instängd och jag skrek högt ”POLIS!”. Det var ju på sätt och vis ganska meningslöst. Det var uppenbart att han visste det. Den efterlyste var fast, men i sängen flög en yrvaken kille upp som var i samma ålder som den efterlyste. De hade tidigare gått i samma klass, men var inte kamrater. Den efterlyste hade bara slitit upp dörren på måfå till en villa för att komma undan när han insåg att han inte skulle kunna springa ifrån polismannen som var på väg att fånga honom.
Efter ett tag kom min handledare in i huset. Hon var mycket andfådd. Folk hade pekat var vi sprungit. Min handledare och de två ungdomarna satte sig i köket och rökte. Min handledare och den som var efterlyst hostade hela tiden på grund av språngmarschen. Den som blivit väckt på ett brutalt sätt var lite omtumlad.   Min minnesbild är att det var som efter en match mellan två lag. Inga hard feelings från den gripne och ett juste uppträdande från min handledare. De respekterade varandras roller. Den här gången vann polisen.
Samma typ av visad respekt fick jag sedan uppleva under hela den månad när jag gjorde min praktik på span i Vällingby med de två mycket erfarna spanarna Wille och Valle. Wille som hette Wilhelmsson rökte så fort han fick tillfälle och hade aldrig med sig sitt vapen. Han berättade att den enda gången han använt sitt vapen var när han hade kastat det på en person. Vid ett tillfälle åkte Wille och jag själva till en lägenhet där en missbrukare skulle vräkas. När vi stod i dörröppningen i en korridor böjde sig missbrukaren fram och slet upp något han hade gömt under madrassen. När han vände sig om hade han ett gevär som han riktade mot oss från några meters håll. Jag övervägde att dra mitt vapen, men väntade. Wille väste i mungipan åt mig att: ”jag är för känd, han skjuter inte”. Det gjorde han inte. Han lade ifrån sig vapnet efter att Wille hade pratat men honom en stund. Wille sade efteråt att det var bra att jag inte hade dragit mitt vapen för ”då vet man inte hur det gått”. Wille pratade med missbrukaren efter händelsen. Ingen anmälan skrevs. Wille och Valle skrev aldrig några anmälningar för olovliga körningar eller narkotikabrott. ”Du får skriva om du vill”, sade de.
Jag hade tänkt att arbetet på span innebar att man spanade på adresser eller personer. Så jobbade inte Wille och Valle. De kunde visserligen stå och vänta på att någon skulle dyka upp, men deras arbete handlade om att prata med olika kriminella personer. Framförallt Wille verkade känna alla. Han pratade en stund med en person och jag uppfattade att det bara var socialt prat, men efteråt så berättade Wille vilka slutsatser det gick att dra av samtalet. På den månaden jag följde med Wille och Valle fattade jag inte hur det gick till. De fick reda på saker utan att den de pratade med berättade något som jag uppfattade var av vikt? Jag var helt förundrad och fattade hur lite jag visste om polisyrket.
Jag fick klart för mig att Wille åtnjöt stort förtroende och att han därför bland annat medlade i olika konflikter, exempelvis när det gällde romska konflikter. Han kunde väldigt mycket om den romska sfären och regler i denna, vilket han var tydlig med var en förutsättning för att skapa ett förtroende. Genom att medla fanns det möjlighet att förebygga våldsdåd. Wille och Valles insatser var inte något som gick att bevisa resulterade i positiva siffror. Deras bidrag syntes inte i form av skrivna rapporter och redovisade ärenden till åklagare. Ibland tror jag att de möjligen skrev något på papper, men det var personliga kontakter som de ägnade sig åt. Utredarna visste att det var bra att prata med Wille och Valle för att komma vidare i en utredning. Wille var en levande kunskapsbank.
Jag fick träffa många missbrukare, men också kriminella toppar under den månad jag följde Wille och Valle. Jag tog intryck av dessa polisers förhållningssätt och respektfulla beteende. Wille brukade presentera mig för de han pratade med. En jag bland annat kommer ihåg var en mycket välbyggd och ca 2 meter lång man med smeknamnet Jokso (Dragan Joksović) som av polisen benämndes som ”gangsterkungen”. Wille presenterade mig och sade till Jokso: ”Det här är Stefan Holgersson och honom ska du passa dig för”. Jag kände mig lite obekväm och det roade Wille så han brukade göra så för att skoja med mig. Förutom att jag tog intryck av Willes förhållningssätt i interaktionen med kriminella så påverkades jag på annat sätt. När jag var hemma i Norrköping så blev jag förundrad över, som jag uppfattade det, en explosion av antalet missbrukare som rörde sig i Norrköpings city. Efter att ha pratat med poliskollegor framgick att det var som vanligt och jag insåg att det berodde på att jag såg saker jag inte sett förut.
Vi skulle göra ett examensarbete under polisutbildningen. Det var ett mycket litet examensarbete som motsvarade 1 hp, dvs knappt en veckas arbete. Min tanke var att skriva ihop något snabbt och sedan lägga till lite text utifrån de kompletteringskrav som sannolikt skulle följa. Detta tillvägagångssätt var det minst arbetskrävande. Jag kände dock att jag kunde lämna ett bidrag för att utveckla polisens verksamhet och efter några samtal så fick jag byta ut bland annat min samhällspraktik och receptionstjänst mot att tjänstgöra på Rikspolisstyrelsens IT-avdelning. Mitt examensarbete berörde frågan om polisen kunde välja standardsystem för sina personaladministrativa IT-system istället för att fortsätta med egenutvecklade mycket dyra lösningar. Examensarbetet berörde också vissa andra frågor kopplat till uppföljning och tidredovisning eftersom det fanns inbyggda i dessa system, men också den omständliga avrapporteringen där uppgifter fick skrivas upprepade gånger. Det fanns personer inom polisen som inte alls gillade det jag studerade. Jag kommer särskilt ihåg en händelse då jag fick lite inblick i de krafter jag flera år senare skulle stöta på inom polisen. För att kartlägga kostnaderna för ett egenutvecklat personaladministrativt system (PARIS) var min tanke att gå igenom några pärmar. Jag har för mig att det var fyra stycken totalt sett. I dessa pärmar fanns alla mötesprotokoll och annan typ av dokumentation.
När jag räknade ut utvecklingskostnaderna så utgick jag inte bara från konsultkostnader (som utgjorde den officiella redovisningen av kostnaderna för systemet) utan jag räknade även med de interna kostnaderna. Det jag gjorde var att räkna hur många anställda som var med på respektive möte och multiplicera det med möteslängden och en ungefärlig timkostnad för respektive anställd. När jag hade gått igenom ungefär hälften av materialet kom min handledare in till mitt rum och sade att hon fått ett samtal från Stockholmspolisen att de inte ville att jag tittade på denna fråga. Jag sade att jag hade hunnit långt och att det inte skulle ta så lång tid att slutföra denna sammanställning. Min handledare, som jag kände gillade mig, tittade bekymrat på mig och sade, med tanke på det samtal hon hade fått att: ”om jag säger så här – du vill väl få godkänt på din praktik”. Jag förstod hennes tydliga råd och avbröt denna kostnadssammanställning. Minnet av händelsen etsade sig dock fast.
En annan händelse kopplat till mitt examensarbete var att samma krafter som förespråkade att polisen skulle fortsätta med sitt egenutvecklade personaladministrativa system själva initierade en utredning när de fick klart för sig att jag gjorde en grundlig kartläggning. De började åka till vissa av de orter som jag hade besökt. För mig spelade det inte någon roll att de gjorde detta utan jag tyckte det var bra att fler tittade på denna fråga. När jag senare läste deras rapport blev jag dock förvånad hur tunn den var och att den inte var upplagd för att objektivt belysa frågan. De hade exempelvis inte studerat möjliga standardsystem och inte alls belyst viktiga parametrar som talade mot egenutvecklade system. På en ort (Örebro) där en nyckelperson i PARIS-projektet kom ifrån fick jag dessutom inte själv gå och intervjua personal. En person från ekonomiavdelningen skulle följa med för att hjälpa mig att ställa frågor. Jag framförde att jag lyckats ställa frågor på de andra ställena jag besökt, men argumentet hjälpte inte. Jag fick inte göra detta ensam.
Det var uppenbart att det fanns en ambition att hämma att personer berättade vissa saker för mig och att ha kontroll på vilken information jag fick. Men det gick inte riktigt som det var tänkt. Den som följde med mig fick höra saker som denna inte hört förut och ju längre dagen led ju starkare blev hennes reaktioner. När jag intervjuade vakthavande befäl om timredovisningen (statistik för uppföljning) så berättade de att när det kom krav på att till exempel andelen redovisad fotpatrullering måste öka så lade de bara till lite timmar i denna kolumn utan att arbetet förändrades. Personen som följde mig frågade upprört rakt ut, men då sitter ju N (jag har glömde hennes namn) som är så duktig och kämpar med att sammanställa statistik och arbetar med fiktiva siffror. "Ja, det stämmer" var svaret. Det hela slutade med att den som följde med också började ställa kritiska frågor och själv började föreslå vilka personer vi borde besöka och ställa frågor till. Hon blev inofficiellt min allierade för hon ville också få en bättre verksamhet. Under mina resor runt i landet som polisaspirant (från Ystad i söder till Sveg i norr) så träffade jag på många personer som var genuint intresserade av att polisens verksamhet utvecklades. Jag blev väldigt styrkt av detta, men förstod också att det fanns krafter inom polisen med en annan agenda som istället satte sin egen karriär i främsta rummet. Det stämde dåligt med min idealiserade bild av polisen och poliser.
Mitt examensarbete blev så omfattade (375 sidor) att kursansvarig på polisutbildningen bestämde att ingen student skulle behöva opponera på den. Jag tillfrågades om jag accepterade att därmed bara få ett ”G”. Det spelade ingen roll för mig. Däremot så blev jag tillfrågad om att föredra den för de högsta cheferna inom svensk polis. Jag fick då träffa både rikspolischefen och biträdande rikspolischefen och flera andra av polisens högsta chefer. Det kändes fantastiskt att den högsta polisledningen lyssnade på en polisaspirant och att de var intresserade av att få inblick i identifierade problem, förändringsbehov och lösningsförslag. En sådan organisation kändes det roligt att börja arbeta i och jag såg med tillförsikt fram mot att bli klar med min polisutbildning. Samtidigt hade jag fått klart för mig att det fanns krafter som inte satte polisen i främsta rummet utan att det fanns personer som hade en annan agenda och att det fanns en kamp mellan olika organisatoriska enheter inom polisen. Det blev också tydligt i samband med att jag förberedde redovisningen för den högsta polisledningen.
Jag hade blivit lovad att få hjälp av Stockholmspolisen för att klippa ihop några filmsekvenser som skulle användas för att på ett pedagogiskt sätt tydliggöra förändringsbehov vid min redovisning för de högsta cheferna inom svensk polis. En del av det personaladministrativa systemet handlade om verksamhetsuppföljning i form av timredovisning. Men styrformen och uppföljningen hade stora brister. Ett konkret exempel som jag kom i kontakt med på Tunnelbanepolisen var att fotpatrullering i stor utsträckning skulle styras till centralstationen eftersom antal anmälda brott var hög på den platsen. Om man hade kännedom om hur anmälningsupptagningen gick till fanns det dock anledning att ifrågasätta detta mål. Inte sällan var det turister som råkade ut för brott. Turisterna hade en bristande kunskap om gatunamn, men centralstationen var en punkt som de ofta kände till. Om de angav att brottet skett i närheten av centralstationen eller på väg till eller från centralstationen blev brottsplatsen ofta centralstationen när anmälan skrevs in.
För att åskådliggöra problematiken med att antalet anmälda brott på en plats låg till grund för styrning av hur mycket resurstid som lades på platsen hade jag en filmsekvens där det var en konfrontation mellan fotbollssupportrar och polispersonal inne på en idrottsarena i Stockholm. Denna händelse renderade i ett stort antal anmälningar. Jag hade sedan planerat att åka ut till samma fotbollsplan och filma när två poliser gick och patrullerade runt på den tomma gräsplanen när det inte var match. När befattningshavare på Stockholmspolisen fick klart för sig vad jag tänkt att visa för den högsta polisledningen fick jag ett meddelande om att jag inte skulle få hjälp med att klippa ihop filmen. På min redovisning för den svenska polisens högsta chefer var det därför en svart sekvens efter filmen med fotbollssupporterbråket. Effekten vid redovisningen blev snarare större av detta när jag förklarade varför det var svart.
Förutom examensarbetet skrev jag också en annan text på polisutbildningen som blev uppmärksammad internt inom polisen. Det var en kort inlämningsuppgift i ämnet ”Arbetsledning” som jag erbjöd andra polisaspiranter som gjort sin praktik på Tunnelbanepolisen att använda sig av i detta ämne. Denna text i kombination med andra polisaspiranters starka berättelser om sina erfarenheter vid praktiken resulterade i att inga polisaspiranter fick göra sin praktik på Tunnelbanepolisen efterföljande år. Det fick också till följd att jag blev hotad på Brunkebergstorg (utanför entrén till Tunnelbanepolisen). Tre personer ställde sig framför mig när jag var på väg in dit för att träna på fritiden. En av dem tog sin hand innanför jackan där han hade ett vapen i ett civilhölster och sade: ”Passa dig jävligt noga. Annars dödar jag dig!”. Senare när jag tittade bilder på väggen i en korridor på Tunnebanepolisen såg jag att den som hotat mig och de andra två personerna arbetade som poliser i ett turlag på Tunnelbanepolisen. Poliser i mitt turlag blev upprörda. Studierektorn på Polishögskolan fick kännedom om det hela och det upprättades en anmälan. Jag pekade aldrig ut personen som hotat mig eftersom jag bedömde att det var meningslöst. Jag var ensam och de var tre. Jag var polisaspirant och de färdigutbildade poliser. Dessutom upplevde jag att det snarare rörde dig om en dålig jargong än ett konkret hot och att deras agerande byggde på missuppfattningar om att det var jag som sagt saker om Tunnelbanepolisen som andra polisaspiranter hade sagt. Jag pratade med yttre befälet i dessa polisers turlag om händelsen.
Inlämningsuppgiften ”Arbetsledning inom Tunnelbanepolisen” är lite intressant - trots att den är gammal och ur flera aspekter en tunn text. Flera av de fenomen som jag såg som helt ny inom organisation är högst aktuella i dagsläget trots att det är nästan 30 år sedan texten skrevs. Problemen var uppenbara även för någon med ringa kunskaper om polisens verksamhet och det är intressant att reflektera kring innehållet i texten i ljuset av exempelvis den nationella omorganisationen år 2015 som helt var inriktad på att ändra organisationsstrukturen och inte på andra faktorer som är viktiga för att utveckla en verksamhet. Texten är också intressant med tanke på de vagt formulerade medborgarlöftena och att den styrform som ifrågasätts i texten fortfarande tillämpas inom Polismyndigheten.
När utbildningen var färdig var jag liksom andra aspiranter otroligt motiverade att komma ut i verksamheten som färdigutbildad polis. Jag hade dock med mig en del i bagaget som andra polisaspiranter inte hade