Den högsta polisledningens bemötande var mycket bra vid den redovisning jag
hade haft när jag gick polisutbildningen. Fem år efter denna redovisning var
det emellertid inget som tydde på att de förslag som jag presenterat hade resulterat
i några förändringar. Likaså var det uppenbart att de tydliga varningssignaler
som jag och mina poliskollegor försökte förmedla om utvecklingen av den grova
organiserade brottsligheten inte fick något gehör. Vidare hade det inte skett
någon positiv utveckling när det gällde exempelvis dubbelregistreringen i
samband med avrapportering och polisens IT-system och rutiner hade stora
brister. Det fanns även andra tydliga förändringsbehov inom polisen som var
angelägna att åtgärda.
Det fanns ett stort behov av att utveckla polisens verksamhet och jag hade
på olika sätt försökt. Mitt intresse hade inte svalnat för polisyrket, men en
tanke som växte fram var om möjligheterna skulle vara större att få gehör för
förändringsförslag om man var forskare? Kanske gick det att arbeta som polis
och samtidigt doktorera? Det var ett antal frågor som snurrade i huvudet som
jag sökte svar på. Jag tog kontakt med den forskare på Linköpings universitet
som tidigare hade kontakt mig. Jag vände mig till Polishögskolan i Solna och till
Rikspolisstyrelsen. Jag tog också kontakt med en anställd på Stockholmspolisens
forsknings- och utvecklingsenhet. Det ena ledde till det andra. Jag blev så
kallad industridoktorand vid Linköpings universitet och började arbeta vid
Stockholmspolisens forsknings- och utvecklingsenhet.
Mitt primära intresse med att hoppa på forskarbanan var att bidra till att
polisens verksamhet utvecklades – inte att göra en akademisk karriär. Det har
påverkat de val jag gjort och den forskning jag har bedrivit. Forskningen har
jag mestadels gjort vid sidan av mina uppgifter vid polisen.
När jag flyttade till Stockholm och började Polishögskolan så slutade jag
både att vara idrottsledare och att tävla i orientering. Att inte längre ägna
mig åt ideell verksamhet i en idrottsförening, som i tid hade omfattat mer än
en halvtidstjänst, gjorde att jag fick mycket tid över till annat, till exempel
att arbeta som IT-konsult, men när jag blev antagen som doktorand avrundade jag
detta arbete.
I rollen som forskande polis genomförde jag deltagande observationer inom
ramen för min polistjänst. Jag utnyttjade också väntetid som uppstod under
arbetspassen för att läsa forskningsartiklar m.m. Andra typer av aktiviteter
som ingick i forskarrollen utförde jag helt på min fritid. Så skulle vara
fallet i mer än tio år.
En sak jag också gjorde på fritiden som både hade koppling till polisrollen
och forskarrollen var att jag engagerade mig som ledare i NFG (Non Fighting Generation)
och senare i Night Angels. I bägge fallen var det äldre ungdomar/yngre vuxna
som kom från olika förorter som nattvandrade och däremellan var de med på andra
typer av aktiviteter som de inte var vana vid – såsom att åka skidor i fjällen.
För dem var det utvecklande, men även det var lärorikt även för mig, och jag
fick en förståelse för, förhållningssätt. sociala och ekonomiska faktorer och
annat som är svårt att förstå utan personliga kontakter.
För att få ett avbrott i min vardag som var intensiv gjorde jag varje höst
och vår en längre utlandsresa.Jag hade
i normalfallet ingen sommarsemester eftersom det var den perioden på året då
jag tyckte det var roligast att vara polis. Under mina utlandsresor reste jag
ofta tillsammans med poliskollegor som gillade utmaningar och strapatser. Med
en kollega åkte jag till exempel 150 mil moped i Indonesien.
Med en annan genomförde jag en längre djungelvandring med på gränsen mellan
Indien och Nepal, i Amazonas och på flera andra platser. Jag tog också
dykcertifikat och jobbade under en kortare period som dive master i Thailand,
men fann att det var roligare att vara turist och dyka på olika platser i
världen. Ofta valde jag platser som var kända för bra dykning. Innan jag fick
familj och tillvaron ändrades hade jag gjort mer än 1000 dyk.
Jag läste skönlitteratur mellan dykningarna, men hade också med mig min
dator. Fram tills jag fick barn och utlandsresandet och dykningen i princip
upphörde skrev jag de flesta forskningsrapporterna i terminaler på flygplatser,
i bungalows, i tält och på liknande platser. Under vissa resor hade jag dock
inte med mig datorn. Exempelvis var jag iväg drygt 20 dagar och paddlade
havskajak utanför Alaskas kust. Vi bodde i tält och basfödan var den fisk vi
lyckades fånga. Det fanns ingen plats för någon dator.
Resorna gjorde att man jag fick perspektiv på min vanliga tillvaro och jag
träffade många intressanta människor. Erfarenheterna som jag fick genom
resandet var lärorika och påverkade mig. Jag tyckte det var intressant att se
och ta del av människors vardag, men det jag fick också se en hel del misär och
problematiska förhållanden. Jag blev också angripen med våld vid några
tillfällen. Vid ett tillfälle lyftes fem döda personer ner från en täckt
lastbil. De placerade på marken och lades sida vid sida. Det var uppenbart att
de hade torterats och att de hade varit bundna. Det berättades att de blivit
kidnappade av gerillan när de hade varit ute på en åker. Senare fick jag klart
för mig att det fanns rekommendationer att som turist inte vistas i det område
som jag befann mig. Jag hamnade också i en ort där det uppstod kravaller och
där människor skadade sig. Under mina resor fick jag också se allvarliga
olyckor i trafiken. Det jag såg och upplevde under dessa resor påverkade mig
och gjorde mig än mer motiverad att forska för att undvika att det uppstod
vissa problem i Sverige som jag kommit i kontakt med i andra länder.
En del lägger ned mycket tid av sin fritid på att exempelvis spela golf.
Jag valde att lägga tiden på forskning i syfte att försöka utveckla polisen.
Senare har jag fått forskningsanslag så att jag också har kunnat bedriva denna
aktivitet på betald arbetstid. Men de val jag gjort och de handlingar jag
vidtagit bottnar i en stark drivkraft att utveckla den svenska polisen som har
varit viktigare än min egen karriär – både som forskare och som polis.
