Min chef på forsknings- och utvecklingsenheten gav mig
möjlighet att under ett år göra en analys av svensk polis med hjälp av metoden
FA/SIMM. Det resulterade i en visuell beskrivning av alla de processer som jag
lyckades identifiera inom den svenska polisen. Från övergripande processer ner
till detaljer. Vidare identifierade jag under kartläggningsarbetet problem i de
olika processerna och gjorde en problemanalys som innebär att orsaker och
effekter av olika problem visualiseras. På liknande sätt så identifierade och
beskrev jag mål samt de styrka/möjligheter som kom fram i kartläggningsarbetet.
Arbetet resulterade i ett antal förändringsbehov där jag också föreslog
lösningar. En av dessa lösningar handlade om att utveckla polisernas
anmälnings- och avrapporteringsrutiner. Efter att förändringsanalysen var klar
fick jag i uppdrag att arbeta vidare med det nyss nämnda lösningsförslaget.
Jag arbetade på Stockholmspolisen. Mina tidigare
erfarenheter av förändringsarbete i polisorganisationen som aspirant gjorde att
jag drog slutsatsen att det var viktigt att det var tydligt att de lösningar
jag förslog inte uppfattades som Stockholmslösningar. Av den anledningen fanns
ett behov av att besöka många delar av landet för att fånga upp behov och
problem där. Min chef sade att det inte fanns ekonomiska medel att företa en
sådan aktivitet, även om han förstod syftet. När jag sade att jag kunde bo i
tält och själv bekosta resorna bara jag fick arbetstid för detta log han och
visade en hög grad av flexibilitet. Jag fick låna en civil polisbil med
tillhörande tankkort.
Efter ungefär ett år så presenterade jag en konkret
lösning på polisernas anmälnings- och avrapporteringsrutiner. Jag använde Adobe
för att göra en film där förslaget på ett nytt system presenterades på en hög
detaljeringsnivå. Filmen lades på en CD-skiva som trycktes upp och spreds
Arbetet resulterade i föredrag både för
länspolismästaren i Stockholm och rikspolischefen. Följden blev att det startades
upp ett projekt (UAR) för att skapa ett nytt anmälnings- och
avrapporteringssystem. Äntligen började polisen rikta in sitt arbete på detta
viktiga förändringsbehov. Det hade gått nästan tio år från att jag berörde
dessa problem första gången. Det var fem år sedan dessa problem hade
avfärdats av IT-avdelningen i samband med att jag skrev till Förslagskommittén.
För mig blev det en lärdom och sporre att inte ge upp om framförda
förändringsbehov möts av motstånd.
Ett av förändringsförslagen på CD-skivan realiserades
snabbt av Rikspolisstyrelsen. Det handlade om förslaget att skapa ett enkelt
webbaserat gränssnitt som gjorde att poliser inte skulle behöva komma ihåg
omkring 250 kortkommandon för att göra dataslagningar. Systemet WIPS infördes
och det finns fortfarande 20 år senare spår av detta förslag i nuvarande
IT-lösningar.
Jag involverades med anledning av förslagen på CD-skivan också i ett arbete
för att modifiera vissa blanketter. Ett av dessa förslag handlade om att förändra
rutinerna vid avisitering när personer hade frihetsberövats. De gamla blanketterna
innehöll exempelvis förkryssningsalternativ som var vanligt förekommande hos de
som frihetsberövades ett halvt sekel tidigare såsom manschettknappar, rock och
hatt. Dessutom fanns en mängd rutor där polispersonal skulle kryssa i, till
exempel om den frihetsberövade hade kam, cigaretter m.m.
I samverkan med jurister kunde nästan alla
kryssalternativ tas bort (förutom nycklar, mobiltelefon, pengar, kontokort, ringar/armband/halskedjor).
Om det var någon sak som bedömdes vara värd mer än 1000 kr skulle den antecknas
annars inte. Det gick efter denna ändring betydligt snabbare att avisitera en
frihetsberövad. Men ett par år senare upptäckte jag att en tjänsteman som hade
behörighet att ändra blanketter på eget bevåg hade gått in och åter lagt till
de flesta av förkryssningsalternativen igen. Fortfarande, 20 år senare, har
denna onödiga återgång till utseendet på de gamla blanketterna inte justerats –
trots påpekanden. Det gör att rutiner tar längre än de borde. Det är dock bara
en i mängden av exempel på enkla förändringsförslag som inte åtgärdas.
Jag arbetade också med andra uppdrag. Ett var att se
om förhörsledare kunde använda teknik för att kunna spela in förhör och få ut
dem i skrift automatiskt. Tekniken gav ett imponerade intryck när leverantör
medverkade i möten. Jag förordade dock att tekniken först skulle testas i
praktiken av ett antal utredare i olika delar av kriminalverksamheten innan en
eventuell större implementering skulle ske i organisationen. Mitt förslag vann
gehör och jag fick leda ett pilotprojekt där ett flertal utredare medverkare. Under
projektet drogs slutsatsen att tekniken inte hade nått till den nivå att den
var något för polisen att satsa på för närvarande. En sådan slutsats skiljde
sig mot många andra utvecklingsaktiviteter inom polisen där det var vanligt att
den som var projektledare försökte driva igenom sitt ”skötebarn” trots att det
inte var bra för polisen – ofta ivrigt påhejad och stöttad av
leverantör/konsultbolag som tjänade på detta. Jag propagerade för att polisen måste våga
prova saker och att det inte ska ses som ett misslyckande om det man provar
inte får ett positivt utfall.
Ett annat uppdrag jag fick var att se över
Stockholmspolisens IT-organisation. Jag lade ned mycket tid och energi på detta
och utnyttjade experter som jag kommit i kontakt med i andra organisationer när
jag arbetat som konsult. Förslaget innebar att Stockholmspolisen rekommenderades
att organisera sin IT-verksamhet på ett sätt som låg i linje med en
utvecklingstrend i andra organisationer. Sannolikt beroende på starka krafter
inom Stockholmspolisens IT-organisation fick jag dock aldrig redovisa mitt
förslag. Det blev en rapport som hamnade i en hylla.
Ett annat uppdrag jag fick var att utvärdera den yttre
uniformerade verksamheten i Söderorts polismästardistrikt.
Denna utredning fick jag redovisa i ett flertal
sammanhang och fick mycket positiv feedback på innehållet i rapporten. De
beslut som sedan följde gick dock stick i stäv med de rekommendationer som hade
lämnats i rapporten. Att organisera närpolisstationerna och ingripandeverksamheten
på ett visst sätt värderades högre än att välja det mest effektiva sättet att
organisera arbetet på. D
et uteblivna utfall som flera av mina uppdrag fått
gjorde att jag under mitt tredje år på Forsknings- och utvecklingsenheten uttryckte
mig kritiskt i media om polisens förmåga att bedriva sin verksamhet. Jag kanske
var otålig och skulle ha väntat längre, men jag hade ingen mentor som kunde ge
råd. Dessutom har jag i efterhand fått klart för mig att jag på olika sätt
utnyttjades i den kamp som ofta förekommer i stora organisationer mellan olika
falanger. Rubriken på artikeln anspelade på att kraven på vad polisens tjänstehundar ska klara av vid en årlig test omfattade över 30 sidor medan kraven på poliserna var på mindre än en sida.
Min upplevelse var att det inte medförde några
nackdelar för mig att medverka i detta enstaka kritiska reportage. Parallellt
med arbetet vid polisen skrev jag och samlade in data till min
licentiatavhandling. På sätt och vis var den en fortsättning och fördjupning av
vissa iakttagelser som jag hade presenterat i mitt examensarbete när jag var
polisaspirant. Min lic. handlade om hur polisens IT-system filtrerar
verksamhetskunskap. I ett av kapitlen analyserades den statistik som användes i
en utvärdering av utfallet av centraliseringen av polisens
kommunikationscentral i Stockholm. Min analys visade att statistiken som
användes var missvisande och att det tvärt emot slutsatsen i utvärderingen av
centraliseringen fanns många faktorer som pekade på att det var en nackdel att
centralisera kommunikationscentralernas arbete.
Stockholmspolisen betalade tryckning av drygt tusen lic.
avhandlingar, men de blev liggande i kartonger på mitt tjänsterum. Det fanns
inget intresse av att ta del av dem. Ingen muntlig redovisning av lic.
avhandlingen efterfrågades. Det jag funnit i min forskning var inte intressant
att ta del av eftersom det fanns en ambition att kommunikationscentralen i
Stockholm skulle centraliseras. Av information som jag senare fick av personer
som varit involverade i processen var det uppenbart att den utvärderingen som polisen genomfört syftade till att visa att det var bra att centralisera
kommunikationscentralen i Stockholm - inte att förutsättningslöst utvärdera
förändringen. Andra polismyndigheter i Sverige följde Stockholms exempel och
centraliserade också sina centraler.
