Summering i januari 2023

Till stora delar är de problem som identifieras i den summering jag gjorde i slutet av år 2015 fortfarande högst aktuella. Polisens stora omorganisation år 2015 skulle göra polisen mer effektiv. Budgeten har fram till 2022 ökat med cirka 60% och ökningarna fortsätter. Antal anställda har ökat med mer än 6000 personer. Det stora resurstillskottet har inte återspeglats i resultatet. Samma sak hände vid den omfattande ökningen av antal poliser knappt tio år innan polisens stora omorganisation. De strukturella problem som varit ett tema i min forskning har jag återkommande gånger poängterats vara skälet till att polisens verksamhet inte fungerar som den borde. Några korta beskrivningar av de mest frekventa strukturella problem som förekommer i mina rapporter de senaste åren:

Bristande transparens och tillämpandet av manipulativa kommunikationsstrategier. Beskrivningar av problem uppfattas inom Polismyndigheten inte som en möjlighet att utveckla verksamheten, utan som ett hot. Att inte åtgärda problem riskerar att leda till en försämrad verksamhet och ett ökat behov av att ytterligare skydda verksamheten från insyn. En ny tillrättalagd bild presenteras och cirkeln fortsätter. Denna ständiga rundgång är ett hinder för att verksamhet ska utvecklas på ett adekvat sätt (se t.ex. fallstudierapport, sidan 5).

Tjänstetillsättningar inom Polismyndigheten. Många problem inom polisen har sin grund i att chefer saknar eller har en bristande kunskap i vitala frågor som de ansvarat för. Det i sin tur bottnar i sättet att tillsätta chefer inom Polismyndigheten. När högre chefer rekryteras fästs vidare liten vikt vid operativa kunskaper om den polisiära verksamheten. Bristen på kunskap om polispraktiken hos högre chefer har beskrivits som ett stort problem inom polisen. Det är en fördel att polisen får in personer med olika erfarenhet och kunskap även på chefsbefattningar, men att de tilldelas ett ansvar att fatta beslut där det finns ett stort behov av en djup kunskap om polisoperativa frågor utgör ett stort problem. En polisexamen är i sig dock inte något som garanterar att en person har den kunskap som är önskvärd för en viss befattning utan det handlar om vad personen haft för arbetsuppgifter tidigare. Det är viktigt att förtjänst och skickligt är det som avgör vem som får chefstjänster. Polisförbundet har framfört att Polismyndighetens förhållningssätt vid tillsättning av chefer skapar en tyst chefsorganisation som i förlängningen utgör en fara för rättssäkerheten, för insynen, för medborgarna och för en rekrytering som grundar sig i skicklighet och förtjänst (se t.ex. Extern utvärdering av påskupploppen, sidan 6).
Den interna tystnadskulturen. Polismyndighetens förmåga påverkas av att det inte upplevs vara accepterat att kritisera arbetsmetoder, mål eller ledarskap inom polisen. Tystnadskulturen har ett flertal gånger påtalats utgöra ett strukturellt problem inom polisen (se t.ex. vetenskaplig artikel från 2019).
Den förhärskande organisationsfilosofin inom Polismyndigheten. Det är den hierarkiska och inte den lärande som är den organisationsfilosofi som är starkast inom Polismyndigheten. Behovet av att anamma en ny ledningsfilosofi har upprepats åtskilliga gånger, men den gamla har bestått. Detta har ett samband med att ett flertal individer med ett sådant förhållningssätt har centrala positioner i polisorganisationen och i hög grad påverkat tjänstetillsättningar på lägre nivåer i organisationen. För att få en utförligare beskrivning se till exempel rapport om polisens sätt att tackla gängskjutningar, sidan 85-91)
Bristande planeringsförmåga. Polisens bristande förmåga att planera komplexa aktiviteter visar sig inom många verksamhetsfält, men även inom områden med rutinbetonade aktiviteter. Ett sådant exempel är när Polismyndigheten inför år 2022 inte lyckades bemanna och hantera en så enkel verksamhet som ansökningar av pass. Trots att det fanns tydlig information om att passansökningarna skulle öka kraftigt minskades personalstyrkan som arbetade med pass. Den bristande planeringsförmågan gäller inte bara bemanning av personal utan andra typer av planering. Ett exempel på detta är bristerna i det förebyggande arbetet inför och under påskhelgen där potentialen av ett nära samarbete med centrala externa aktörer inte utnyttjades. För att få en utförliga beskrivning av effekter av bristande planering se exempelvis rapport om passkaoset 2022.
Bristfälliga analyser. Att göra analyser är viktigt för att kunna identifiera och kartlägga ett fenomen oavsett om det är skjutvapenvåld, antal dödade och skadade i trafiken eller hatbrott. Polismyndighetens agerande är emellertid ofta en
reaktion på att ett samhällsproblem debatterats offentligt, där polisen antingen måste upprätthålla bilden som effektiv och framgångsrik eller visa handlingskraft i form av planerade åtgärder. En sådan inriktning begränsar intresset av att avsätta
tid för att hinna göra välgrundade analyser.En orsak till Polismyndighetens tillkortakommanden under bland annat påskhelgen 2022 bottnade i en bristfällig analysförmåga. Detta påverkar inte bara planering inför händelser utan även utvärderingar och lärandet av det som hänt (se t.ex. extern utvärdering av påskupploppen).

Personalen behandlas inte som organisationens viktigaste resurs. Det finns många exempel på att personalen inte behandlas som organisationens viktigaste resurs. Det får effekter på en mängd verksamhetsområden inom polisen. För ytterligare beskrivning se rapporten om hur polisen skyddar och stärker föreställningen om sin effektivitet, kapitel 10.
En bristande respekt att följa lagar och regler. Inom polisen finns en utbredd inställning att Polismyndigheten
inte behöver rätta sig efter lagar och regler. Det handlar inte om bristande intern information, utan om ett förhållningssätt som återfinns hos personal på skilda hierarkiska nivåer. Förhållandet återspeglas i många sammanhang, exempelvis när någon begär att ta del av allmänna handlingar, i vapenlicensärenden, i arbetsmiljöärenden och hur polisen bland annat
i pressmeddelande vinklar olika förhållanden m.m. (se t.ex. rapport som fokuserar på att beskriva denna problematik)
Kunskapssynen. Den forskningsbaserade kunskapen prioriteras inte lika högt som den erfarenhetsbaserade där resultat av genomförda utvärderingar och relevant forskning inte i tillräcklig utsträckning påverkar beslutsfattandet eller sättet att arbeta. Kunskap som inte stämmer överens med den högsta polisledningens uppfattningar beaktas inte eller kan till och med motarbetas (se t.ex. förord i rapporten Sätta hårt mot hårt).