Polisforskning.se 

Första åren som forskare

Min chef på forsknings- och utvecklingsenheten gav mig möjlighet att under ett år göra en analys av svensk polis med hjälp av metoden FA/SIMM. Det resulterade i en visuell beskrivning av alla de processer som jag lyckades identifiera inom den svenska polisen. Från övergripande processer ner till detaljer. Vidare identifierade jag under kartläggningsarbetet problem i de olika processerna och gjorde en problemanalys som innebär att orsaker och effekter av olika problem visualiseras. På liknande sätt så identifierade och beskrev jag mål samt de styrka/möjligheter som kom fram i kartläggningsarbetet. Arbetet resulterade i ett antal förändringsbehov där jag också föreslog lösningar. En av dessa lösningar handlade om att utveckla polisernas anmälnings- och avrapporteringsrutiner. Efter att förändringsanalysen var klar fick jag i uppdrag att arbeta vidare med det nyss nämnda lösningsförslaget.
Jag arbetade på Stockholmspolisen. Mina tidigare erfarenheter av förändringsarbete i polisorganisationen som aspirant gjorde att jag drog slutsatsen att det var viktigt att det var tydligt att de lösningar jag förslog inte uppfattades som Stockholmslösningar. Av den anledningen fanns ett behov av att besöka många delar av landet för att fånga upp behov och problem där. Min chef sade att det inte fanns ekonomiska medel att företa en sådan aktivitet, även om han förstod syftet. När jag sade att jag kunde bo i tält och själv bekosta resorna bara jag fick arbetstid för detta log han och visade en hög grad av flexibilitet. Jag fick låna en civil polisbil med tillhörande tankkort.
(några bilder från mina tjänsteresor)
Efter ungefär ett år så presenterade jag en konkret lösning på polisernas anmälnings- och avrapporteringsrutiner. Jag använde Adobe för att göra en film där förslaget på ett nytt system presenterades på en hög detaljeringsnivå. Filmen lades på en CD-skiva som trycktes upp och spreds
(bild på CD-skiva)
Arbetet resulterade i föredrag både för länspolismästaren i Stockholm och rikspolischefen. Följden blev att det startades upp ett projekt (UAR) för att skapa ett nytt anmälnings- och avrapporteringssystem. Äntligen började polisen rikta in sitt arbete på detta viktiga förändringsbehov. Det hade gått nästan tio år från att jag berörde dessa problem första gången. Det var fem år sedan dessa problem hade avfärdats av IT-avdelningen i samband med att jag skrev till Förslagskommittén. För mig blev det en lärdom och sporre att inte ge upp om framförda förändringsbehov möts av motstånd.
Ett av förändringsförslagen på CD-skivan realiserades snabbt av Rikspolisstyrelsen. Det handlade om förslaget att skapa ett enkelt webbaserat gränssnitt som gjorde att poliser inte skulle behöva komma ihåg omkring 250 kortkommandon för att göra dataslagningar. Systemet WIPS infördes och det finns fortfarande 20 år senare spår av detta förslag i nuvarande IT-lösningar.
Jag involverades med anledning av förslagen på CD-skivan också i ett arbete för att modifiera vissa blanketter. Ett av dessa förslag handlade om att förändra rutinerna vid avisitering när personer hade frihetsberövats. De gamla blanketterna innehöll exempelvis förkryssningsalternativ som var vanligt förekommande hos de som frihetsberövades ett halvt sekel tidigare såsom manschettknappar, rock och hatt. Dessutom fanns en mängd rutor där polispersonal skulle kryssa i, till exempel om den frihetsberövade hade kam, cigaretter m.m.
I samverkan med jurister kunde nästan alla kryssalternativ tas bort (förutom nycklar, mobiltelefon, pengar, kontokort, ringar/armband/halskedjor). Om det var någon sak som bedömdes vara värd mer än 1000 kr skulle den antecknas annars inte. Det gick efter denna ändring betydligt snabbare att avisitera en frihetsberövad. Men ett par år senare upptäckte jag att en tjänsteman som hade behörighet att ändra blanketter på eget bevåg hade gått in och åter lagt till de flesta av förkryssningsalternativen igen. Fortfarande, 20 år senare, har denna onödiga återgång till utseendet på de gamla blanketterna inte justerats – trots påpekanden. Det gör att rutiner tar längre än de borde. Det är dock bara en i mängden av exempel på enkla förändringsförslag som inte åtgärdas.
Jag arbetade också med andra uppdrag. Ett var att se om förhörsledare kunde använda teknik för att kunna spela in förhör och få ut dem i skrift automatiskt. Tekniken gav ett imponerade intryck när leverantör medverkade i möten. Jag förordade dock att tekniken först skulle testas i praktiken av ett antal utredare i olika delar av kriminalverksamheten innan en eventuell större implementering skulle ske i organisationen. Mitt förslag vann gehör och jag fick leda ett pilotprojekt där ett flertal utredare medverkare. Under projektet drogs slutsatsen att tekniken inte hade nått till den nivå att den var något för polisen att satsa på för närvarande. En sådan slutsats skiljde sig mot många andra utvecklingsaktiviteter inom polisen där det var vanligt att den som var projektledare försökte driva igenom sitt ”skötebarn” trots att det inte var bra för polisen – ofta ivrigt påhejad och stöttad av leverantör/konsultbolag som tjänade på detta.  Jag propagerade för att polisen måste våga prova saker och att det inte ska ses som ett misslyckande om det man provar inte får ett positivt utfall.
Ett annat uppdrag jag fick var att se över Stockholmspolisens IT-organisation. Jag lade ned mycket tid och energi på detta och utnyttjade experter som jag kommit i kontakt med i andra organisationer när jag arbetat som konsult. Förslaget innebar att Stockholmspolisen rekommenderades att organisera sin IT-verksamhet på ett sätt som låg i linje med en utvecklingstrend i andra organisationer. Sannolikt beroende på starka krafter inom Stockholmspolisens IT-organisation fick jag dock aldrig redovisa mitt förslag. Det blev en rapport som hamnade i en hylla.
Ett annat uppdrag jag fick var att utvärdera den yttre uniformerade verksamheten i Söderorts polismästardistrikt.
Bild på detta.
Denna utredning fick jag redovisa i ett flertal sammanhang och fick mycket positiv feedback på innehållet i rapporten. De beslut som sedan följde gick dock stick i stäv med de rekommendationer som hade lämnats i rapporten. Att organisera närpolisstationerna och ingripandeverksamheten på ett visst sätt värderades högre än att välja det mest effektiva sättet att organisera arbetet på. Det uteblivna utfall som flera av mina uppdrag fått gjorde att jag under mitt tredje år på Forsknings- och utvecklingsenheten uttryckte mig kritiskt i media om polisens förmåga att bedriva sin verksamhet. Jag kanske var otålig och skulle ha väntat längre, men jag hade ingen mentor som kunde ge råd. Dessutom har jag i efterhand fått klart för mig att jag på olika sätt utnyttjades i den kamp som ofta förekommer i stora organisationer mellan olika falanger./*Kanske något om vad reportage handlade om */
Bild på mediareportage)
Min upplevelse var att det inte medförde några nackdelar för mig att medverka i detta enstaka kritiska reportage. Parallellt med arbetet vid polisen skrev jag och samlade in data till min licentiatavhandling. På sätt och vis var den en fortsättning och fördjupning av vissa iakttagelser som jag hade presenterat i mitt examensarbete när jag var polisaspirant. Min lic. handlade om hur polisens IT-system filtrerar verksamhetskunskap. I ett av kapitlen analyserades den statistik som användes i en utvärdering av utfallet av centraliseringen av polisens kommunikationscentral i Stockholm. Min analys visade att statistiken som användes var missvisande och att det tvärt emot slutsatsen i utvärderingen av centraliseringen fanns många faktorer som pekade på att det var en nackdel att centralisera kommunikationscentralernas arbete.
Stockholmspolisen betalade tryckning av drygt tusen lic. avhandlingar, men de blev liggande i kartonger på mitt tjänsterum. Det fanns inget intresse av att ta del av dem. Ingen muntlig redovisning av lic. avhandlingen efterfrågades. Det jag funnit i min forskning var inte intressant att ta del av eftersom det fanns en ambition att kommunikationscentralen i Stockholm skulle centraliseras. Av information som jag senare fick av personer som varit involverade i processen var det uppenbart att den utvärderingen som polisen genomfört syftade till att visa att det var bra att centralisera kommunikationscentralen i Stockholm - inte att förutsättningslöst utvärdera förändringen. Andra polismyndigheter i Sverige följde Stockholms exempel och centraliserade också sina centraler.