Polisforskning.se 

Ett val efter fyra år

Ett år efter publiceringen av  min lic-avhandling gjorde jag ett vägval som skulle få stora konsekvenser för mig. Jag hade då varit anställd vid Stockholmspolisens forskning- och utvecklingsenhet i fyra år. Grunden till att jag började forska, var att jag ville bidra till att utveckla polisens verksamhet. Vissa av de förändringsbehov och förslag jag framfört hade visserligen resulterat i förändringar, men ofta hade jag inte ens fått presentera resultatet av de uppdrag jag fått.
För mig personligen hade det varit gynnsamt att fortsätta på den inslagna vägen. Jag hade än så länge inte mötts av något motstånd, utan jag fick hela tiden nya uppdrag. Resultat som passade ledningen lyssnade man på. De andra hamnade i bokhyllan. För karriären hade det varit enkelt att  fortsätta på samma sätt, men att upprepade gånger se att vitala förändringsbehov inte åtgärdades stred mot hela min drivkraft att börja forska. På eget initiativ hade jag analyserat hur Stockholmspolisens rättsenhet tolkade och förmedlade gällande rätt till personalen. Min analys visade att rättsenheten inskränkte polispersonalens möjligheter att agera inom gällande rätt. Jag uppfattade inte då och inte heller nu att innehållet i den rapporten jag skrev var kontroversiell. (Läs rapport)
Min tolkning i efterhand av vad som hände var att det väckte irritation att en enkel polis som arbetar i ingripandeverksamheten hade mage att ge sig in på juristernas område och göra en rättsanalys. Hade kvaliteten i rapporten varit dålig hade man kunnat skratta åt innehållet, men nu gick det inte att avfärda. Jag blev tillsagd av min chefs chef att rapporten som jag hade arbetat med i tre månader inte fick publiceras.
Ur mitt perspektiv uppfattade jag det som ett angeläget förändringsbehov att poliser inte begränsades i sin yrkesutövning genom att rättsenheten inskränker deras handlingsutrymme. Vidare hade jag genom min lic. avhandling och genom olika interaktioner med andra forskare börjat komma in i min forskarroll. Jag ställde mig frågan om jag skulle vara en forskare som bara publicerade slutsatser som polisledningen gav sitt medgivande till. Att gå emot chefens order och ändå publicera rapporten på universitet insåg jag skulle kunna betraktas som en ordervägran. Efter lite funderande kom jag fram till att jag skulle diarieföra rapporten. Det gick formellt sett inte att klandra eftersom det var en handling som hade upprättats på myndigheten. Om personer sedan efterfrågade handlingen kunde den lämnas ut eftersom det var en allmän handling. Jag gjorde sedan ett hundratal kopior på handlingen och skickade den till ett antal befattningshavare inom och utanför polisen, men skrev inte mig som avsändare. Hade jag haft en mentor hade han eller hon kunnat ge mig rådet att inte göra detta. Nu hade jag inte det. Jag insåg visserligen att mitt beslut inte skulle uppskattas, men såg det inte som så problematiskt. Beslutet att diarieföra handlingen och se till att den fick spridning fick dock mycket större konsekvenser än jag hade förväntat mig. Reaktionen kom inte direkt, men min chef varnade för att det fanns en risk att hela forsknings- och utvecklingsenheten lades ned om jag agerade på ett liknande sätt igen. Den nytillträdde länspolismästaren som hade ett annat förhållningssätt än sin föregångare och det bedömdes som viktig att inte väcka hennes irritation. Det skulle senare visa sig att det fanns bäring i min chefs farhågor.
Att jag valt att hantera rapporten som jag gjort medförde att jag inte längre fick några nya uppdrag av ledningen. Jag hade sedan tidigare uppdrag kopplat till rikspolisstyrelsen och fick också erbjudande om att börja arbeta där. Rådet som gavs från min chef var att jag inte skulle nappa på erbjudandet. Eftersom jag litade på honom följde jag rådet, men i efterhand är jag osäker på om det var ett bra råd. Erbjudandet hade kommit från chefen för UFE (utvecklingsavdelningen) och det är inte otänkbart att min karriär hade sett annorlunda ut om jag hade börjat arbeta på Rikspolisstyrelsen. Samtidigt var det många som fick uppdrag på Rikspolisstyrelsen och efter några år kom tillbaka till Stockholm. Jag hade sedan tidigare kunnat konstatera att det fanns en rivalitet mellan Stockholm och Rikspolisstyrelsen och under min tid på Stockholmspolisens forsknings- och utvecklingsenhet fick jag mer inblick i hur det fungerade.
Under ett möte med representanter från Rikspolisstyrelsen presenterade jag ett lösningsförslag. Min chef var med. Jag fick ett antal frågor från en hög chef på Rikspolisstyrelsen. I efterhand fick jag förklarat för mig att denna chef försökte sätta mig på plats genom att ställa kritiska och svåra frågor till mig. Jag hade inga problem att svara på frågorna med tanke på den bakgrund jag hade som systemvetare och IT-konsult. Efter ett tag vände sig en ännu högre chef på Rikspolisstyrelsen till den ifrågasättande chefen och tyckte det var dennes tur att svara på frågor. Efter mötet berättade min chef att jag nu hade en fiende för resten av min karriär på grund av att jag lyckats svara på de frågor den ifrågasättande chefen hade ställt. Jag fick det förklarat för mig att skälet till att denne chef hade velat sätta mig på plats berodde på att han inte gillade min chef. Lyckades jag så var det positivt för min chef. För mig var denna typ av kamp och underliggande konflikter ovan. Jag råkade ut för liknande situationer vid flera tillfällen och upptäckte också att det fanns olika falanger inom Stockholmspolisen. I efterhand har jag förstått att en del utnyttjade min naivitet om att det fanns ett genuint intresse hos befattningshavare att ta del av vital information för att verksamheten skulle utvecklas, där jag uppmuntrades att föra fram problem och kritik som ur en karriärsynpunkt inte var fördelaktigt för mig.