Ett år efter att jag publicerat och var klar med min
lic. avhandling gjorde jag ett vägval som skulle få stora konsekvenser för mig.
Jag hade då varit anställd vid Stockholmspolisens forskning- och
utvecklingsenhet i fyra år. Det som påverkade valet var det som var grunden
till att jag började forska, det vill säga att jag ville bidra till att
utveckla polisens verksamhet. Vissa av de förändringsbehov och förslag jag
framfört hade visserligen resulterat i förändringar, men i många fall hade så
inte blivit fallet. Det jag gjort hade i flera fall inte ens renderat att jag
fick presentera resultatet av de uppdrag jag fått.
För mig personligen hade det varit fördelaktigt att
fortsätta på den inslagna vägen. Jag hade än så länge inte mötts av något
motstånd, utan jag fick hela tiden nya uppdrag. Resultat som passade ledningen
lyssnade man på. De andra hamnade i bokhyllan. Om man själv satte sin egen
karriär i främsta rummet var valet enkelt – fortsätta på samma sätt, men att
upprepade gånger se att vitala förändringsbehov inte åtgärdades stred mot hela
min tanke med att börja forska. På eget initiativ hade jag analyserat hur
Stockholmspolisens rättsenhet tolkar och förmedlar gällande rätt till
personalen. Min analys visade att rättsenheten inskränkte polispersonalens
möjligheter att agera inom gällande rätt. Jag uppfattade inte då och inte
heller nu att innehållet i den rapporten jag skrev var kontroversiell.
Länk till rapport…
Min tolkning i efterhand av vad som hände var att det
väckte irritation att en så "lågt stående varelse" som en polis som arbetar i
ingripandeverksamheten hade mage att ge sig in på juristernas område och göra
en rättsanalys. Hade kvaliteten i rapporten varit dålig hade man kunnat skratta
åt innehållet, men nu gick det inte att avfärda analysen i rapporten. Jag blev
tillsagd av min chefs chef att rapporten som jag hade arbetat med i tre månader
inte fick publiceras.
Ur mitt perspektiv uppfattade jag det som ett
angeläget förändringsbehov att poliser inte begränsades i sin yrkesutövning
genom att rättsenheten inskränker deras handlingsutrymme. Vidare hade jag genom
min lic. avhandling och genom olika interaktioner med andra forskare börjat
komma in i min forskarroll. Jag ställde mig frågan om jag skulle vara en
forskare som bara publicerade slutsatser som polisledningen gav sitt medgivande
till. Att gå emot chefens order och ändå publicera rapporten på universitet
insåg jag skulle kunna betraktas som en ordervägran. Efter lite funderande kom
jag fram till att jag skulle diarieföra rapporten. Det gick formellt sett inte
att klandra eftersom det var en handling som hade upprättats på myndigheten. Om
personer sedan efterfrågade handlingen kunde den lämnas ut eftersom det var en
allmän handling. Jag gjorde sedan ett hundratal kopior på handlingen och
skickade den till ett antal befattningshavare inom och utanför polisen, men
skrev inte mig som avsändare. Hade jag haft en mentor hade han eller hon kunnat
ge mig rådet att inte göra detta. Nu hade jag inte det. Jag insåg visserligen
att mitt beslut inte skulle gillas, men såg det inte som så problematiskt. Beslutet att diarieföra handlingen och se till
att den fick spridning fick dock mycket större konsekvenser än jag hade förväntat
mig. Reaktionen kom inte direkt, men efter ett tag blev jag bland annat
inkallad till min chef som varnade för att det fanns en risk att hela
forsknings- och utvecklingsenheten lades ned om jag agerade på ett liknande
sätt igen. Det var viktigt att inte väcka irritation hos den nytillträdde
länspolismästaren som hade ett annat förhållningssätt än sin föregångare. Det
skulle senare visa sig att det fanns bäring i min chefs farhågor.
Att jag valt att hantera rapporten som jag gjorde
medförde att jag inte längre fick några nya uppdrag av ledningen. Jag hade
sedan tidigare uppdrag kopplat till rikspolisstyrelsen och fick också
erbjudande om att börja arbeta där. Rådet som gavs från min chef var att jag
inte skulle nappa på erbjudandet. Eftersom jag litade på honom följde jag
rådet, men i efterhand är jag osäker på om det var ett bra råd. Erbjudandet
hade kommit från chefen för UFE (utvecklingsavdelningen) och det är inte
otänkbart att min karriär hade sett annorlunda ut om jag hade börjat arbeta på
Rikspolisstyrelsen. Samtidigt var det många som fick uppdrag på
Rikspolisstyrelsen och efter några år kom tillbaka till Stockholm. Då var åren
på Rikspolisstyrelsen på sätt och viss bortkastade ur en karriärsynpunkt. Jag
hade sedan tidigare kunnat konstatera att det fanns en rivalitet mellan
Stockholm och Rikspolisstyrelsen och jag fick mer inblick i hur det fungerade
under min tid på Stockholmspolisens forsknings- och utvecklingsenhet.
Under ett möte med representanter från Rikspolisstyrelsen presenterade jag ett lösningsförslag. Min chef var med. Jag
fick ett antal frågor från en hög chef på Rikspolisstyrelsen. I efterhand fick
jag förklarat för mig att denna chef försökte sätta mig på plats genom att
ställa kritiska och svåra frågor till mig. Jag hade inga problem att svara på
frågorna med tanke på den bakgrund jag hade som systemvetare och IT-konsult.
Efter ett tag vände sig en ännu högre chef på Rikspolisstyrelsen till den ifrågasättande
chefen och tyckte det var dennes tur att svara på frågor. Efter mötet berättade
min chef att jag nu hade en fiende för resten av min karriär på grund av att
jag lyckats svara på de frågor den ifrågasättande chefen hade ställt. Jag fick
det förklarat för mig att skälet till att denne chef hade velat sätta mig på
plats berodde på att han inte gillade min chef. Lyckades jag så var det
positivt för min chef. För mig var denna typ av kamp och underliggande
konflikter ovan för mig. Jag råkade ut för liknande situationer vid flera
tillfällen och upptäckte också att det fanns olika falanger inom
Stockholmspolisen. I efterhand har jag förstått att en del utnyttjade min
naivitet om att det fanns ett genuint intresse hos befattningshavare att ta del
av vital information för att verksamheten skulle utvecklas, där jag
uppmuntrades att föra fram problem och kritik som ur en karriärsynpunkt inte
var fördelaktigt för mig.
