Polisforskning.se 

Varför började jag forska?

Den högsta polisledningens bemötande var mycket bra vid den redovisning jag hade haft när jag gick polisutbildningen. Fem år efter denna redovisning var det emellertid inget som tydde på att de förslag som jag presenterat hade renderat i några förändringar. Likaså var det uppenbart att de tydliga varningssignaler som jag och mina poliskollegor försökte förmedla om utvecklingen av den grova organiserade brottsligheten inte fick något gehör. Vidare hade det inte skett någon positiv utveckling när det gällde exempelvis dubbelregistreringen i samband med avrapportering och polisens IT-system och rutiner hade stora brister. Det fanns även andra tydliga förändringsbehov inom polisen som var angelägna att åtgärda.
Det fanns ett stort behov av att utveckla polisens verksamhet och jag hade på olika sätt försökt. Mitt intresse hade inte svalnat för polisyrket, men en tanke som växte fram var om möjligheterna skulle vara större att få gehör för förändringsförslag om man var forskare? Kanske gick det att arbeta som polis och samtidigt doktorera? Det var ett antal frågor som snurrade i huvudet som jag sökte svar på. Jag tog kontakt med den forskare på Linköpings universitet som tidigare hade kontakt mig. Jag vände mig till Polishögskolan i Solna och till Rikspolisstyrelsen. Jag tog också kontakt med en anställd på Stockholmspolisens forsknings- och utvecklingsenhet. Personal på denna enhet hade en positiv bild av mig sedan en kurs i problemorienterat polisarbete som jag gått när jag var närpolis. Det ena ledde till det andra. Jag blev så kallad industridoktorand vid Linköpings universitet och började arbeta vid Stockholmspolisens forsknings- och utvecklingsenhet.
Mitt primära intresse med att hoppa på forskarbanan var att bidra till att polisens verksamhet utvecklades – inte att göra en akademisk karriär. Det har påverkat de val jag gjort och den forskning jag har bedrivit. Forskningen har jag mestadels gjort vid sidan av mina uppgifter vid polisen.
När jag flyttade till Stockholm och började Polishögskolan så slutade jag både att vara idrottsledare och även med att tävla i orientering. Visserligen tränade jag minst en timme per dag, men att inte längre ägna mig åt ideell verksamhet i en idrottsförening, som i tid hade omfattat mer än en halvtidstjänst, gjorde att jag fick mycket tid över till annat. Det möjliggjorde att jag kunde lägga mycket tid på annat, bland annat att vara IT-konsult, men när jag blev antagen som doktorand avrundade jag detta arbete.
I rollen som forskande polis genomförde jag deltagande observationer inom ramen för min polistjänst. Jag utnyttjade också väntetid som uppstod under arbetspassen för att läsa forskningsartiklar m.m. Andra typer av aktiviteter som ingick i forskarrollen utförde jag helt på min fritid. Så skulle vara fallet i mer än tio år.
En sak jag också gjorde på fritiden som både hade koppling till polisrollen och forskarrollen var att jag engagerade mig som ledare i NFG (Non Fighting Organisation) och senare i Night Angels. I bägge fallen var det äldre ungdomar/yngre vuxna som kom från olika förorter som nattvandrade och däremellan var de med på andra typer av aktiviteter som de inte var vana vid – såsom att åka skidor i fjällen. För dem var det utvecklande, men även för mig var det lärorikt och jag fick en förståelse för kontexter, förhållningssätt och olika faktorer som var svåra att förstå utan att få hjälp.
/Bilder på aktiviteter med dem
För att få ett avbrott i min vardag som var intensiv bestämde jag mig när jag var i trettioårsåldern för att varje höst och vår göra en längre utlandsresa. Jag hade i normalfallet ingen sommarsemester eftersom det var den perioden på året då jag tyckte det var roligast att vara polis. Under mina utlandsresor reste jag ofta tillsammans med poliskollegor som gillade utmaningar och strapatser. Med en kollega åkte jag till exempel 150 mil moped i Indonesien.
(bild på moped)
Med en annan genomförde jag en längre djungelvandring med på gränsen mellan Indien och Nepal, i Amazonas och på flera andra platser. Jag tog också dykcertifikat och jobbade under en kortare period som dive master i Thailand, men fann att det var roligare att vara turist och dyka på olika platser i världen. Ofta valde jag platser som var kända för bra dykning. Innan jag fick familj och tillvaron ändrades hade jag gjort mer än 1000 dyk.
(Bild på dyk)
Jag läste skönlitteratur mellan dyken, men hade också med mig min dator. Fram till jag fick barn och utlandsresandet och dykningen i princip upphörde skrev jag de flesta forskningsrapporterna i terminaler på flygplatser, i bungalows, i tält och på liknande platser. Under vissa resor hade jag dock inte med mig datorn. Exempelvis var jag iväg drygt 20 dagar och paddlade havskajak utanför Alaskas kust. Vi bodde i tält och basfödan var den fisk vi lyckades fånga.
(bild från paddling i Alaska)
Resorna gjorde att man fick perspektiv på sin vanliga tillvaro och jag träffade många intressanta människor. Erfarenheterna som jag fick genom resandet var lärorika och påverkade mig. Jag tyckte det var mer intressant att se och ta del av människors vardag, deras erfarenheter och tankar än att kunna ta selfies i anslutning till någon känd plats. De fanns en baksida med min inriktning på resandet och det var jag fick se en hel del misär och inblick i problematiska förhållanden. Jag blev också angripen med våld vid några tillfällen. Vid ett tillfälle lyftes fem döda personer ner från en täckt lastbil. De placerade på marken och lades sida vid sida. Det var uppenbart att de hade torterats och att de hade varit bundna. Det berättades att de blivit kidnappade av gerillan när de hade varit ute på en åker. Senare fick klart för mig att det fanns rekommendationer att som turist inte vistas i det område som jag befann mig. Jag hamnade också i en ort där det uppstod kravaller och där människor skadade sig. Under mina resor fick jag också se allvarliga olyckor i trafiken. Det jag såg och upplevde under dessa resor påverkade mig och gjorde mig än mer motiverad att forska för att undvika att det uppstod vissa problem i Sverige som jag kommit i kontakt med i andra länder.
En del lägger ned mycket tid av sin fritid på att exempelvis spela golf. Jag valde att lägga tiden på forskning i syfte att försöka utveckla polisen. Senare har jag fått ekonomiska medel så att jag också har kunnat bedriva denna aktivitet på betald arbetstid. Men det är viktigt att förstå att de val jag gjort och de handlingar jag vidtagit bottnar i en stark drivkraft att utveckla den svenska polisen som har varit viktigare än min egen karriär – både som forskare och som polis.