Den högsta
polisledningens bemötande var mycket bra vid den redovisning jag hade haft när
jag gick polisutbildningen. Fem år efter denna redovisning var det emellertid
inget som tydde på att de förslag som jag presenterat hade renderat i några
förändringar. Likaså var det uppenbart att de tydliga varningssignaler som jag
och mina poliskollegor försökte förmedla om utvecklingen av den grova
organiserade brottsligheten inte fick något gehör. Vidare hade det inte skett
någon positiv utveckling när det gällde exempelvis dubbelregistreringen i
samband med avrapportering och polisens IT-system och rutiner hade stora
brister. Det fanns även andra tydliga förändringsbehov inom polisen som var
angelägna att åtgärda.
Det fanns
ett stort behov av att utveckla polisens verksamhet och jag hade på olika sätt
försökt. Mitt intresse hade inte svalnat för polisyrket, men en tanke som växte
fram var om möjligheterna skulle vara större att få gehör för förändringsförslag om man var forskare? Kanske gick det att arbeta som polis
och samtidigt doktorera? Det var ett antal frågor som snurrade i huvudet som
jag sökte svar på. Jag tog kontakt med den forskare på Linköpings universitet
som tidigare hade kontakt mig. Jag vände mig till Polishögskolan i Solna och
till Rikspolisstyrelsen. Jag tog också kontakt med en anställd på
Stockholmspolisens forsknings- och utvecklingsenhet. Personal på denna enhet
hade en positiv bild av mig sedan en kurs i problemorienterat polisarbete som
jag gått när jag var närpolis. Det ena ledde till det andra. Jag blev så kallad
industridoktorand vid Linköpings universitet och började arbeta vid
Stockholmspolisens forsknings- och utvecklingsenhet.
Mitt primära
intresse med att hoppa på forskarbanan var att bidra till att polisens
verksamhet utvecklades – inte att göra en akademisk karriär. Det har påverkat
de val jag gjort och den forskning jag har bedrivit. Forskningen har jag
mestadels gjort vid sidan av mina uppgifter vid polisen.
När jag
flyttade till Stockholm och började Polishögskolan så slutade jag både att vara
idrottsledare och även med att tävla i orientering. Visserligen tränade jag
minst en timme per dag, men att inte längre ägna mig åt ideell verksamhet i en
idrottsförening, som i tid hade omfattat mer än en halvtidstjänst, gjorde att jag fick
mycket tid över till annat. Det möjliggjorde att jag kunde lägga mycket tid på annat,
bland annat att vara IT-konsult, men när jag blev antagen som doktorand
avrundade jag detta arbete.
I rollen som
forskande polis genomförde jag deltagande observationer inom ramen för min
polistjänst. Jag utnyttjade också väntetid som uppstod under arbetspassen för
att läsa forskningsartiklar m.m. Andra typer av aktiviteter som ingick i
forskarrollen utförde jag helt på min fritid. Så skulle vara fallet i mer än
tio år.
En sak jag också
gjorde på fritiden som både hade koppling till polisrollen och forskarrollen
var att jag engagerade mig som ledare i NFG (Non Fighting Organisation) och
senare i Night Angels. I bägge fallen var det äldre ungdomar/yngre vuxna som
kom från olika förorter som nattvandrade och däremellan var de med på andra
typer av aktiviteter som de inte var vana vid – såsom att åka skidor i fjällen.
För dem var det utvecklande, men även för mig var det lärorikt och jag fick en
förståelse för kontexter, förhållningssätt och olika faktorer som var svåra att
förstå utan att få hjälp.
/Bilder på aktiviteter med dem
För att få ett avbrott i min vardag som var intensiv
bestämde jag mig när jag var i trettioårsåldern för att varje höst och vår göra
en längre utlandsresa.Jag
hade i normalfallet ingen sommarsemester eftersom det var den perioden på året då
jag tyckte det var roligast att vara polis. Under mina utlandsresor reste jag ofta
tillsammans med poliskollegor som gillade utmaningar och strapatser. Med en
kollega åkte jag till exempel 150 mil moped i Indonesien.
(bild på moped)
Med en annan genomförde jag en längre djungelvandring
med på gränsen mellan Indien och Nepal, i Amazonas och på flera andra platser. Jag
tog också dykcertifikat och jobbade under en kortare period som dive master i
Thailand, men fann att det var roligare att vara turist och dyka på olika
platser i världen. Ofta valde jag platser som var kända för bra dykning. Innan
jag fick familj och tillvaron ändrades hade jag gjort mer än 1000 dyk.
(Bild på dyk)
Jag läste skönlitteratur mellan dyken, men hade också
med mig min dator. Fram till jag fick barn och utlandsresandet och dykningen i
princip upphörde skrev jag de flesta forskningsrapporterna i terminaler på
flygplatser, i bungalows, i tält och på liknande platser. Under vissa resor
hade jag dock inte med mig datorn. Exempelvis var jag iväg drygt 20 dagar och
paddlade havskajak utanför Alaskas kust. Vi bodde i tält och basfödan var den
fisk vi lyckades fånga.
(bild från paddling i Alaska)
Resorna gjorde att man fick perspektiv på sin
vanliga tillvaro och jag träffade många intressanta människor. Erfarenheterna
som jag fick genom resandet var lärorika och påverkade mig. Jag tyckte det var
mer intressant att se och ta del av människors vardag, deras erfarenheter och
tankar än att kunna ta selfies i anslutning till någon känd plats. De fanns en
baksida med min inriktning på resandet och det var jag fick se en hel del misär
och inblick i problematiska förhållanden. Jag blev också angripen med våld vid några
tillfällen. Vid ett tillfälle lyftes fem döda personer ner från en täckt
lastbil. De placerade på marken och lades sida vid sida. Det var uppenbart att
de hade torterats och att de hade varit bundna. Det berättades att de blivit
kidnappade av gerillan när de hade varit ute på en åker. Senare fick klart för
mig att det fanns rekommendationer att som turist inte vistas i det område som
jag befann mig. Jag hamnade också
i en ort där det uppstod kravaller och där människor skadade sig. Under mina resor
fick jag också se allvarliga olyckor i trafiken. Det jag såg
och upplevde under dessa resor påverkade mig och gjorde mig än mer motiverad
att forska för att undvika att det uppstod vissa problem i Sverige som jag
kommit i kontakt med i andra länder.
En del lägger ned mycket tid av sin fritid på att
exempelvis spela golf. Jag valde att lägga tiden på forskning i syfte att
försöka utveckla polisen. Senare har jag fått ekonomiska medel så att jag också
har kunnat bedriva denna aktivitet på betald arbetstid. Men det är viktigt att
förstå att de val jag gjort och de handlingar jag vidtagit bottnar i en stark
drivkraft att utveckla den svenska polisen som har varit viktigare än min egen
karriär – både som forskare och som polis.
