Arbetet på
polisens ledningscentraler har varit ett återkommande tema i min forskning. Min
lic. avhandling visade att statistiken som låg till grund för en centralisering
av ledningscentralerna var missvisande. En del av min doktorsavhandling handlade
om följderna av att polisens ledningscentraler centraliserades. År 2017
publicerade jag en forskningsrapport där det framgick att nedläggning av
kommunikationscentraler genom åren inte sällan mötts av intern hård kritik och
motstånd. Vanliga argument har varit att ”hjärtat i verksamheten” försvinner.
Andra förhållanden som lyfts fram har varit att lokal- och personkännedom
försämras, samt att den lokala förankringen påverkas i negativ riktning. Denna kritik
har efterhand klingat av, vilket från ledningshåll har lett till slutsatser att
organisationsförändringarna varit lyckade. Men man har då bl.a. bortsett från
faktorn att människor har en mycket god förmåga att anpassa sig till nya
förhållanden och att många inte har erfarenhet av annat än den nya ordningen.
Det är ingen tvekan om att tillskapandet av större centraler innebar vissa
inkörningsproblem som man efterhand kom till rätta med, och att verksamheten
utvecklas efterhand. Men det är ett flertal kvalitativa förhållanden som inte
synliggörs när effekten av polisens centraliseringar av ledningsverksamhet
presenteras och bedöms. Det har medfört att centrala beslutsfattare både inom
och utanför polisen inte uppfattar hur angeläget det är att ta tag i
förändringsbehov som identifierats för att kunna förbättra polisens förmåga
att:
Förebygga och klara upp brott
Agera mot lokala problembilder
Förhindra olyckor och begränsa
skadeutfall
Hantera större kriser
Använda resurserna på ett effektivt och
ändamålsenligt sätt
Motivera och skapa engagemang hos sin
personal
I
rapporten från 2017 förklaras genom ett omfattande antal bilder
ovanstående och andra förhållanden. Ett utdrag från rapporten:
En operatör med personkännedom om brottsaktiva individer i ett
område kan utifrån ett modus eller signalement få ett uppslag på vem som kan
vara inblandad i ett brott. Det kan öka förutsättningarna för att kunna styra
patruller på ett sätt som kan öka sannolikheten för att gripa en gärningsman.
På samma sätt kan en operatör som har denna kunskap utifrån ett ganska vagt tips
på att någon beter sig mystisk med anledning av signalementet förstå att det är angeläget att skicka en polispatrull till
platsen. Vissa individers öknamn är välkända bland aktörer som tar kontakt med polisen, men att de inte känner till
personens riktiga namn. Det är därför en fördel om operatörer känner till olika personers öknamn.
En operatör med personkännedom om brottsaktiva individer kan
utifrån en beskrivning av ett fordon dra slutsatsen att en viss individ är
inblandad i ett brott eller är på väg att utföra ett brott. Intervjuer med
operatörer pekar på att kännetecken som en trasig lampa, ett klistermärke på
ett visst ställe, en skada på fordonet eller att ett fordon låter på ett
speciellt sätt kan göra att man kan dra slutsats om vilket fordon det rör sig
om utan att ha ett registreringsnummer.
I
rapporten (sid 137-148) lämnas förslag på hur polisen skulle kunna organisera sin
kommunikationsverksamhet så att de får en mer lokal förankring utan att fördelarna som finns med de större
centralerna ska försvinna
