Polisens arbete med narkotikabrott

Jag har studerat polisens arbete mot narkotikabrott under mer än 20 år och sett att detta likt trafikpolisverksamheten också har nedmonterats.

År 2007 publicerade jag en rapport som jag utfört på uppdrag av socialdepartementet. Den visade att det bara fanns cirka 200 poliser som arbetade heltid med narkotikabrott och utöver det drygt 300 poliser som arbetade mer än 75% med narkotikabrott (se rapport). Trots att Sverige hade restriktiva regler vad gäller narkotika så fanns det inte poliser som kunde se till att detta efterlevdes i praktiken. Poliser med en djup inblick i arbetet mot narkotikabrott varnade för att detta skulle leda till att den organiserade brottsligheten växte och att gäng skulle slåss om en ökande marknad istället för att främst vara rädda att bli upptäckta av polisen. Tyvärr fick de rätt.

I och med införandet av den nya polisorganisationen blev det än värre då det fanns en uttalad inriktning att avskaffa specialister och i stället föra över ansvaret på generalister. Det drabbade bland annat trafikpolisverksamheten och narkotikapolisverksamheten. Innan detta genomfördes studerade jag och beskrev olika metoder för att arbeta mot narkotikabrott och visade genom konkreta exempel att ett lyckat arbete kan få stora effekter på brottsligheten i stort (se rapport). Arbetet ledde också till att det blev tydligt att pinnjakten var viktigare än att på ett effektivt sätt arbeta mot narkotikabrottsligheten (se PM).