Den 12 januari 1992 passerade jag grindarna på Polishögskolan i Solna. Jag
hade ett stort och iögonfallande blåmärke runt ena ögat efter att fått en
innebandyboll där några dagar tidigare, men det såg snarare ut som jag hade
varit i slagsmål. En sådan uppfattning kunde förstärkas av att jag efter ett
par månader blev föremål för en särskild lämplighetsprövning med anledning av
ett ingripande jag gjort på fritiden. Jag hade blivit attackerad av en påverkad
narkoman utanför Solna centrum. Jag hade inte gjort något mot honom eller ens
tilltalat honom. Det var mitt utseende han reagerade mot. Han konfronterade mig
med att jag var en ”jävla jesustyp”. Jag gick undan utan att säga något, vilket
verkade göra honom ännu argare eftersom det kanske bekräftade hans hypotes. Han
följde efter. När jag passerade en container hoppade han upp i den och hämtade
en stållist. Han gick till angrepp mot mig och skrek högt det han uttryckt
initialt - att jag var en ”jävla jesustyp”.
Några klasskamrater på polisskolan som tidigare varit dörrvakter var med
och avvärjde angreppet. Vi grep angriparen som tyvärr fick skador vid
nedläggningen. Under förhöret med internutredningen kommer jag ihåg att
internutredaren, som jag uppfattade, skrockade lite roat åt mitt svar - att
förklaringen nog var att vi bara lärt oss halva nedläggningen eftersom vi inte
är klara med utbildningen som poliser. Ärendet avskrevs, men det tog ganska
lång tid. Jag var aldrig orolig. Det var ju uppenbart att vi inte gjort fel och
personer runt omkring hade sett händelsen. Men hanteringen - att vi fick vänta
i månader satte ett spår hos mig.
Under utbildningen kommer jag ihåg att jag och andra studenter (både
manliga och kvinnliga) reagerade på att det var olika fysiska krav för män och
kvinnor för att få godkänt på utbildningen. Vi skulle ju ha samma yrke och de
skilda kraven riskerade att sätta en stämpel på kvinnor att de inte riktigt var
fullvärdiga poliser. Vi fick inte någon respons på de synpunkter vi hade och
min tanke var därför att bara lyfta så många kilo i bänkpress att jag klarade
av kvinnornas krav, men inte männens. Den lagstiftning som fanns om
diskriminering gjorde att jag såg det som riskfritt, men i och med att jag var
föremål för särskild lämplighetsprövning vågade jag inte testa. Däremot gjorde
jag andra små liknande ”hyss” när den särskilda lämplighetsprövningen hade
upphört i syfte att förbättra utbildningen. För oss studenter var det uppenbart
att systemet med klassrepresentanter inte fungerade bra när det gällde att
påverka utbildningen. Samma frågor och kritik återkom år efter år. Det krävdes
att man agerade på ett annat sätt för att få till en förändring. Jag vågade,
hade en drivkraft att förbättra polisen och hade många idéer.
Efter 10 månaders utbildning
påbörjade jag 18 månaders praktik på tunnelbanepolisen tillsammans med
drygt 30 andra aspiranter.. När jag efter ett par månader stod i
omklädningsrummet hörde jag hur två aspiranter pratade om hur synd det var om
polisaspiranten i C-turen som var mobbad. Av beskrivningarna insåg jag att det
var mig de pratade om, men jag trivdes och uppfattade att behandlingen av mig
mer handlade om en jargong för att forma oss aspiranter till den bild som vissa
av de färdigutbildade poliserna hade om vad det innebar att vara en bra polis.
Den bilden stämde inte överens med min bild. Kanske för att jag växt upp i en
polisfamilj och hade träffat många erfarna poliser som påverkat min syn på
polisyrket. Jag var lite annorlunda när det gällde bakgrund, tankar och
beteenden. Det skulle uppenbarligen korrigeras.
På tunnelbanepolisen kallades jag för ”kartan”. Det berodde inte på att jag
hade varit orienterare sedan sju års ålder utan på att jag i polisbussen hade
en egeninköpt turistkarta för att lära mig hitta i Stockholm (fanns ingen GPS
eller digitala kartor i polisbilarna). Jag använde också denna karta för att
guida turister när de ställde frågor om hur de kunde hitta till en viss plats.
Tillvägagångssättet skilde sig markant från en av mina handledare. När en
turist frågade efter vägen till Centralstationen svarade han högt: ”Läs
skylten!” och pekade på skylten ovanför våra huvuden där det stod
”Centralstationen”. När turisten lite moloken började gå i rätt riktning sade
han tystare, men fullt hörbart ”pappskalle”. En bild på mig som aspirant på tunnelbanepolisen.
Det fanns olika uppfattningar om mig i turlaget. I samband med en
kräftskiva blev det till och med ett fysiskt bråk mellan poliser i turlaget på
grund av mig. Jag märkte dock aldrig något av handgemänget som hade uppstått
utanför lokalen där vi satt och åt utan fick det återberättat senare.
Anledningen till bråket var att jag läst upp en relativt lång dikt vid
matbordet under kräftskivan som jag hört när jag varit på kräftskiva i en liten
by en bit utanför Falun. Att som ”räv” (polisaspiranter kallades för detta) ens
öppna munnen och dessutom ha mage att läsa en dikt på tunnelbanepolisens fest
var droppen som fick bägaren att rinna över för en del. Det kanske var fel av
mig att inte känna av läget om vilka beteenden som var accepterade på tunnelbanepolisen,
men jag var mig själv.
Kulturen på tunnebanepolisen var lite speciell. I ett turlag var det
förenat med 100 kr i böter till turlagskassan om man inte åt upp all sin mat i
samband med en måltid. I mitt turlag så framfördes att man skulle lyfta 100 kg
i bänkpress i uniform när man passerade styrkerummet på väg till polisbilarna –
annars var man homosexuell. Jag provade aldrig utan sade bara ”ja, då är jag
väl homosexuell då”. Långt senare framkom att två poliser i turlaget som med
lätthet klarade av detta test var homosexuella. Den förhärskande bilden om homosexuella
män som små, spensliga och feminina var typisk för den homofobi som var utbredd
inom polisen under den här tiden.. Det fanns också en föreställning hos vissa
av de då relativt färska men fysisk starka poliserna i turlaget hur en tunnebanepolis
skulle agera. Jag stämde definitivt inte in på den bilden, men jag gjorde inga
formella fel så det fanns inga grunder att avskilja mig. Samtidigt fanns det
både erfarna och nya poliser som hade
ett mjukare förhållningssätt som gillade mig.
Med tiden blev jag accepterad och mina reflektioner och handlingar
föranledde en del munterhet och skratt även bland de som från början inte
gillade mig. Många av de med ett hårt förhållningsätt hade samtidigt humor och
”glimten i ögat”. Jag trivdes. En brytpunkt i synen på mig skedde när det
larmades ut om ett pågående bilinbrott på Drottningshusgränd. Det är en liten
vägstump vid Regeringsgatan. Ingen i polisbussen visste var adressen låg, men
jag som min vana trogen satt med turistkartan i handen kunde snabbt berätta vart
vi skulle. Vi var så nära att när vi kom fram såg vi tjuven springa från en bil
som hade en krossad ruta. Tjuven hade en bilstereo i handen. Vi sprang efter. I
några trappor kastade han bilstereon. Handledaren pekade och skrek att jag
skulle vända om och säkra bilstereon. Det gjorde jag och fortsatte sedan att
springa. Nedan bild på Drottningshusgränd och början på den trapp som tjuven sprang uppför.
Senare efter något hundratal meter i en uppförsbacke började handledare att ”trampa luft”. Jag sprang förbi
honom och ett par andra kollegor. Efter ytterligare något hundratal meters löpning var jag
hack i häl på tjuven som plötsligt stannade, vände sig om och var på väg att
dra fram en kniv mot mig. Jag var nära och gav honom en puff. Detta i
kombination med min rörelseenergi medförde att han gjorde en kortare luftfärd,
landade på en motorhuv och tappade kniven. Det såg nog ganska spektakulärt ut
och låg helt i linje med bilden av hur en tunnelbanepolis förväntats att göra
ett ingripande. Det hade inte varit min plan. En aspirant kom från en annan
riktning och vi grep tillsammans tjuven. Andra i turlaget förde vidare
berättelse om ingripandet och det beskrevs nog bättre än det egentligen var.
Jag gjorde också praktik på ungdomsgruppen i Vällingby. Där möttes jag av
elektriska skrivmaskiner, vilket var en förbättring jämfört med de
skrivmaskiner som fanns på Norrmalm med sina svårtryckta tangenter Det hade dock
varit ännu bättre att istället kunna använda en ordbehandlare. På fritiden gjorde
jag en applikation på min dator som gjorde det möjligt att få ut texter på rätt
ställen på polisens färdigtryckta blanketterna. Jag tog med mig en bärbar dator
och hade köpt en matrisskrivare som gick att använda för att kunna skriva
igenom polisens blanketter med karbonpapper. Arbetet blev på så sätt betydligt
effektivare för mig och min aspirantkollega när vi inte behövde skriva in samma uppgifter flera
gånger och att vi kunde använda en ordbehandlare när vi skrev in förhören. Det
var mitt första försök att komma med förslag till hur polisens it-miljö kunde
utvecklas.
Praktiken på ungdomsroteln i Vällingby och stöldroteln i Stockholms city i
kombination med viss inblick i arbetet hos ungdomsroteln i Huddinge har
påverkat min bild av att deras sätt att organisera arbetet hade stora fördelar.
Jag blev därför inte förvånad över det haveri vad gäller uppklarningsprocenten
(beskrivs i forskningsrapport av Ahlberg och Knutsson) som följde av att
splittra dessa rotlar (länk/referens). Personalen på ungdomsrotlarna varnade
också för de allvarliga konsekvenser det skulle få när de lades ned. Tyvärr
fick de rätt i sina farhågor.
På Tunnelbanepolisen fanns ett förhållningssätt som var effektivt för att
kunna hantera våldsamma folksamlingar. Jag minns poliser som genom sitt
agerande kunde få flera hundra våldsamma fotbollssupportrar att avbryta ett
angrepp och istället fly och poliser som med hjälp av sin röst och pondus fick
alla supportrar att sluta hoppa i en tunnelbanevagn. Det var imponerande.
Problemet var att detta förhållningssätt även användes i situationer när det
inte behövdes utan tvärtom var kontraproduktivt. Det går att lägga ansvaret på
individnivå för detta, men framförallt handlade det om att tiden för
återhämtning och bearbetning av de mentalt belastade situationer som tunnelbanepoliserna
hamnade i var bristfällig. Det låg nära till hands att nästan bli folkilsken
beroende på det beteende som poliserna på denna enhet så ofta möttes av. Den
informella arbetsplatskulturen belönades genom att tongivande poliser fick hög
status.
Under praktiken i Vällingby kom jag i kontakt med ett helt annat
förhållningssätt. Ett exempel var när jag var med min handledare i ett centrum
och hon plötsligt en bit bort i centrumet såg en ungdom som var efterlyst.
Deras blickar möttes och ungdomen började springa eftersom han kände igen henne
som polis. Jag och min handledare sprang efter. Det blev en ganska lång löptur
så efter ett tag såg jag inte min handledare längre när jag vände mig om. Den
efterlyste sprang in på en villatomt och in i ett hus och stängde dörren precis
framför näsan på mig. Jag fick ett antal tankar om beslut om husrannsakan etc,
men slet upp dörren och fortsatte jakten inne i huset. Det slutade med att han
sprang in i ett sovrum och hoppade upp i en säng. Han var instängd och jag
skrek högt ”POLIS!”. Det var ju på sätt och vis ganska meningslöst. Det var
uppenbart att han visste det. Den efterlyste var fast, men i sängen flög en
yrvaken kille upp som var i samma ålder som den efterlyste. De hade tidigare
gått i samma klass, men var inte kamrater. Den efterlyste hade bara slitit upp
dörren på måfå till en villa för att komma undan när han insåg att han inte
skulle kunna springa ifrån polismannen som var på väg att fånga honom.
Efter ett tag kom min handledare in i huset. Hon var mycket andfådd. Folk
hade pekat var vi sprungit. Min handledare och de två ungdomarna satte sig i köketoch
det jag såg framför mig var som efter en match mellan två lag. Inga hard
feelings från den gripne och ett juste uppträdande från min handledare. De
respekterade varandra trots att de befanns sig på olika sidor. Den här gången
vann polisen.
Samma typ av visad respekt fick jag sedan uppleva under hela den månad när
jag gjorde praktik på span i Vällingby med de två mycket erfarna spanarna Wille
och Valle. Wille hade aldrig med sig sitt vapen. Han berättade att den enda
gången han använt sitt vapen var när han hade kastat det på en person. Vid ett
tillfälle åkte Wille och jag till en lägenhet där en missbrukare skulle vräkas.
När vi stod i dörröppningen i en korridor böjde sig missbrukaren fram och slet
upp något han hade gömt under madrassen. När han vände sig om hade han ett
gevär som han riktade mot oss från några meters håll. Jag övervägde att dra
mitt vapen, men väntade. Wille väste i mungipan åt mig att: ”jag är för känd,
han skjuter inte”. Det gjorde han inte. Han lade ifrån sig vapnet efter att Wille
hade pratat men honom en stund. Wille sade efteråt att det var bra att jag inte
hade dragit mitt vapen för ”då vet man inte hur det gått”.
Jag hade trott att arbetet på span innebar att man spanade på adresser
eller personer, men Wille och Valles arbete handlade framförallt om att prata
med olika kriminella personer. Framförallt Wille verkade känna alla. Han
pratade en stund med en person och jag uppfattade att det bara var socialt
prat, men efteråt berättade han vilka slutsatser det gick att dra av samtalet.
På den månaden jag följde med Wille och Valle fattade jag inte hur det gick
till. De fick reda på saker utan att den de pratade med berättade något som jag
uppfattade var av vikt. Jag var helt förundrad och insåg hur lite jag visste om
polisyrket.
Jag fick klart för mig att Wille åtnjöt stort förtroende och att han därför
bland annat medlade i olika konflikter för att förebygga våldsdåd. Wille
betonade vikten av kunskap om individer, händelser och informella regler för
att kunna lyckas med detta. Det var inget som gick att läsa sig till utan
krävde en interaktion och en över tid uppbyggt förtroende. Långt senare skulle
jag komma ihåg detta och dra paralleller till dialogpolisernas arbete om vikten
att inte bara tjänstgöra vid särskilda händelser utan bygga upp ett förtroende
genom en dialog mellan sådana händelser. Wille och Valles insatser var inte
något som gick att bevisa resulterade i positiva siffror. Deras bidrag syntes sällan
i form av skrivna rapporter och redovisade ärenden till åklagare. Det var
personliga kontakter som de ägnade sig åt. Utredarna visste att det var bra att prata
med Wille och Valle för att komma vidare i en utredning. Wille var en levande
kunskapsbank. Mycket av
deras kunskap rörde sig om sådant som var svårt att dokumentera i text och var
dynamisk. Det skiljer sig från det formella och mer statiska upplägget som
numera utgör grundstenen i polisens underrättelsetjänst (beskriver det i denna rapport).
Jag fick träffa många missbrukare, men också kriminella toppar under den
månad jag följde Wille och Valle. Jag tog intryck av dessa polisers
förhållningssätt och respektfulla beteende. Wille brukade presentera mig för de
han pratade med. En jag bland annat kommer ihåg var en mycket välbyggd och ca 2
meter lång man med smeknamnet Jokso (Dragan Joksović) som av polisen benämndes
som ”gangsterkungen”. Wille presenterade mig och sade till Jokso: ”Det här är
Stefan Holgersson och honom ska du passa dig för”. Jag kände mig lite obekväm
och det roade Wille så han brukade göra så för att skoja med mig. Förutom att
jag tog intryck av hans förhållningssätt i interaktionen med kriminella så
påverkades jag på annat sätt. När jag var hemma i Norrköping så blev jag
förundrad över, som jag uppfattade det, en explosion av antalet missbrukare som
rörde sig i Norrköpings city. Efter att ha pratat med poliskollegor framgick
att det var som vanligt och jag insåg att det berodde på att jag såg saker jag
inte sett förut.
Vi skulle göra ett mindre examensarbete under polisutbildningen. Jag lyckades få tjänstgöra på rikspolisstyrelsens
IT-avdelning och tog uppfrågan om polisen kunde välja standardsystem för sina
personaladministrativa IT-system istället för att fortsätta med egenutvecklade
mycket dyra lösningar. Examensarbetet berörde också vissa andra frågor kopplat
till uppföljning och tidredovisning som fanns inbyggda i dessa system, men
också den omständliga avrapporteringen där uppgifter fick skrivas upprepade
gånger.
Det fanns personer inom polisen som inte alls uppskattade mina
efterforskningar. Jag kommer särskilt ihåg en händelse då jag fick en inblick i
de krafter jag flera år senare skulle stöta på inom polisen. För att kartlägga
kostnaderna för ett egenutvecklat personaladministrativt system (PARIS) gick
jag igenom ett antal pärmar med mötesprotokoll och annan typ av dokumentation.
När jag räknade ut utvecklingskostnaderna så utgick jag inte bara från
konsultkostnader (som utgjorde den officiella redovisningen av kostnaderna för
systemet) utan räknade även med de interna kostnaderna. Det jag gjorde var att
räkna hur många anställda som var med på respektive möte och multiplicera det
med möteslängden och en ungefärlig timkostnad för respektive anställd. När jag
hade gått igenom ungefär hälften av materialet kom min handledare på
rikspolisstyrelsen in till mitt rum och sade att hon fått ett samtal från
Stockholmspolisen att de inte ville att jag tittade på denna fråga. Jag sade
att jag hade hunnit långt och att det inte skulle ta så lång tid att slutföra
sammanställningen. Min handledare, som jag kände gillade mig, tittade bekymrat
på mig och sa med tanke på det samtal
hon hade fått att: ”om jag säger så här – du vill väl få godkänt på din
praktik”. Jag förstod hennes tydliga råd och avbröt denna
kostnadssammanställning. Minnet av händelsen etsade sig dock fast.
En annan händelse kopplat till mitt examensarbete var att samma krafter som
förespråkade att polisen skulle fortsätta med sitt egenutvecklade
personaladministrativa system själva initierade en utredning när de fick klart
för sig att jag gjorde en grundlig kartläggning. De började åka till vissa av
de orter som jag hade besökt. Jag tyckte först att det var bra att fler tittade
på denna fråga. men när jag senare läste deras rapport blev jag förvånad hur
tunn den var och att den inte var upplagd för att objektivt belysa frågan. De
hade exempelvis inte studerat möjliga standardsystem och inte alls belyst
viktiga parametrar som talade mot egenutvecklade system. På en ort (Örebro) där
en nyckelperson i PARIS-projektet kom ifrån fick jag dessutom inte själv gå och
intervjua personal. En person från ekonomiavdelningen skulle följa med för att
hjälpa mig att ställa frågor. Jag framförde att jag lyckats ställa frågor på de
andra ställena jag besökt, men argumentet hjälpte inte. Jag fick inte göra detta
ensam.
Det var uppenbart att det fanns en ambition att hämma att personer
berättade vissa saker för mig och att ha kontroll på vilken information jag
fick. Men det gick inte riktigt som det var tänkt. Den som följde med mig fick
höra saker hon inte hört förut och ju längre dagen led desto starkare blev
hennes reaktioner. När jag intervjuade vakthavande befäl om timredovisningen
(statistik för uppföljning) så berättade de att när det kom krav på att till
exempel andelen redovisad fotpatrullering måste öka så lade de bara till lite
timmar i denna kolumn utan att arbetet förändrades. Personen som följde mig
frågade upprört rakt ut, men då sitter ju N (jag har glömde hennes namn) som är
så duktig och kämpar med att sammanställa statistik och arbetar med fiktiva
siffror. "Ja, det stämmer" var svaret. Det hela slutade med
att den som följde med också började ställa kritiska frågor och själv började
föreslå vilka personer vi borde besöka och ställa frågor till. Hon blev
inofficiellt min allierade eftersom hon också ville få en bättre verksamhet.
Under mina resor runt i landet under
insamlingen av material till mitt examensarbete (från Ystad i söder till Sveg i
norr) så träffade jag på många personer som var genuint intresserade av att
polisens verksamhet utvecklades. Jag blev väldigt styrkt av detta, men förstod
också att det fanns krafter inom polisen med en helt annan agenda, som istället
satte sin egen karriär i främsta rummet. Det stämde dåligt med min idealiserade
bild av polisen och poliser.
Mitt examensarbete blev så omfattade (375 sidor) att kursansvarig på
polisutbildningen bestämde att ingen student skulle behöva opponera på den. Jag
tillfrågades om jag accepterade att därmed bara få ett ”G”. Det spelade ingen
roll för mig. Däremot så blev jag tillfrågad om att föredra resultaten för de
högsta cheferna inom svensk polis. Jag fick då träffa både rikspolischefen och
biträdande rikspolischefen och flera andra av polisens högsta chefer. Det
kändes fantastiskt att den högsta polisledningen lyssnade på en polisaspirant
och att de var intresserade av att få inblick i identifierade problem,
förändringsbehov och lösningsförslag. En sådan organisation kändes det roligt
att börja arbeta i och jag såg med tillförsikt fram mot att bli klar med min
polisutbildning. Samtidigt hade jag fått klart för mig att det fanns krafter
som inte satte verksamheten i främsta rummet och personer med en annan agenda
och att det fanns en kamp mellan olika organisatoriska enheter som stod i vägen
för möjligheten att hitta konstruktiva lösningar. Det blev också tydligt i
samband med att jag förberedde redovisningen för den högsta polisledningen.
Jag hade blivit lovad att få hjälp av Stockholmspolisen för att klippa ihop
några filmsekvenser som skulle användas för att på ett pedagogiskt sätt
tydliggöra förändringsbehov vid min redovisning för de högsta cheferna inom
svensk polis. En del av det personaladministrativa systemet handlade om
verksamhetsuppföljning i form av timredovisning. Men styrformen och
uppföljningen hade stora brister. Ett konkret exempel som jag kom i kontakt med
på Tunnelbanepolisen var att fotpatrullering i stor utsträckning skulle styras
till centralstationen eftersom antal anmälda brott var hög på den platsen. Om
man hade kännedom om hur anmälningsupptagningen gick till fanns det dock
anledning att ifrågasätta detta mål. Inte sällan var det turister som råkade ut
för brott. Turisterna hade en bristande kunskap om gatunamn, men
centralstationen var en punkt som de ofta kände till. Om de angav att brottet
skett i närheten av centralstationen eller på väg till eller från
centralstationen blev brottsplatsen ofta centralstationen när anmälan skrevs
in.
För att åskådliggöra problematiken med att antalet anmälda brott på en
plats låg till grund för styrning av hur mycket resurstid som lades på platsen
hade jag en filmsekvens där det var en konfrontation mellan fotbollssupportrar
och polispersonal inne på en idrottsarena i Stockholm. Denna händelse resulterade
i ett stort antal anmälningar. Jag planerade därför att åka ut till samma
fotbollsplan och filma när två poliser gick och patrullerade runt på den tomma
gräsplanen när det inte var match. När befattningshavare på Stockholmspolisen
fick klart för sig vad jag tänkt att visa för den högsta polisledningen fick
jag ett meddelande om att jag inte skulle få hjälp med att klippa ihop filmen.
På min redovisning för bland annat biträdande rikspolischefen var det därför en
svart sekvens efter filmen med fotbollssupporterbråket. Effekten vid
redovisningen blev snarare större när jag förklarade varför det var svart. Jag blev också tillfrågad att medverka i polisförbundets medlemstidning Polistidningen.
Förutom examensarbetet skrev jag också en annan text på polisutbildningen
som blev uppmärksammad internt inom polisen. Det var en kort inlämningsuppgift
i ämnet ”Arbetsledning” som jag erbjöd andra polisaspiranter som gjort sin praktik
på Tunnelbanepolisen att använda sig av i detta ämne- (Läs rapport).
Denna text i kombination
med andra polisaspiranters starka berättelser om sina erfarenheter vid
praktiken resulterade i att inga polisaspiranter fick göra sin praktik på
Tunnelbanepolisen efterföljande år. Det fick också till följd att jag blev
hotad på Brunkebergstorg (utanför entrén till Tunnelbanepolisen). Tre personer
ställde sig framför mig när jag var på väg in dit för att träna på fritiden. En
av dem tog sin hand innanför jackan där han hade ett vapen i ett civilhölster
och sade: ”Passa dig jävligt noga. Annars dödar jag dig!”. Senare när jag
tittade bilder på väggen i en korridor på tunnebanepolisen såg jag att den som
hotat mig och de andra två personerna arbetade som poliser i ett turlag på tunnelbanepolisen.
Poliser i mitt turlag blev upprörda. Studierektorn på Polishögskolan fick
kännedom om det hela och det upprättades en anmälan. Jag pekade aldrig ut
personen som hotat mig eftersom jag bedömde att det var meningslöst. Jag var
ensam och de var tre. Jag var polisaspirant och de färdigutbildade poliser.
Dessutom upplevde jag att det snarare rörde dig om en dålig jargong än ett
konkret hot och i efterhand förstod jag att deras agerande byggde på
missuppfattningar om att det var jag som sagt saker om tunnelbanepolisen som
andra polisaspiranter hade sagt. Däremot pratade jag med yttre befälet i dessa
polisers turlag om händelsen.
Inlämningsuppgiften ”Arbetsledning inom Tunnelbanepolisen” är gammal
och ur flera aspekter en tunn text. Men flera av de fenomen som jag beskrev är fortfarande
aktuella trots att det är nästan 30 år sedan texten skrevs. Problemen var
uppenbara även för någon med ringa kunskaper om polisens verksamhet och det är
intressant att reflektera kring innehållet i texten i ljuset av exempelvis den
nationella omorganisationen år 2015 som helt var inriktad på att ändra
organisationsstrukturen och inte på andra faktorer som är viktiga för att
utveckla en verksamhet. Texten är också intressant med tanke på de vagt
formulerade medborgarlöftena och att den styrform som ifrågasätts i texten
fortfarande tillämpas inom Polismyndigheten.
När utbildningen var färdig var jag liksom andra
aspiranter otroligt motiverade att komma ut i verksamheten som färdigutbildad
polis.
