Gängkriminalitet

År 2012 var jag med och publicerade en artikel om gäng som byggde på en analys av registerdata som hämtats från polisen. Senare har jag dragit slutsatsen att det är svårt att kategorisera gäng och analysera individer med hjälp av denna typ av registerdata.

Utifrån deltagande observation i de flesta av de områden i Sverige som polisen klassar som utsatta, samt genom ett stort antal intervjuer med poliser och olika aktörer, har jag funnit att det går att vara expert på ett visst gäng eller vissa gäng i ett område, men att utge sig för att vara någon form av generell gängexpert och göra anspråk på kunna förstå och hantera gängkriminalitet i olika områden är problematiskt. Det finns så många kontextuella förhållande som är unika som handlar bland annat om geografi, historia, relationer mellan individer, skillnader på individnivå, vad det finns för olika konstellationer i ett område och tillfälligheter. 

För att förstå komplexitet går det att dra en parallell till interaktionen i en familj. Det finns förhållanden och förutsättningar som en utomstående inte känner till. Det är därmed svårt att kunna vara en generell familjexpert och göra anspråk på att kunna uttala sig om en specifik familj utan att tillägnat sig den unika kunskapen om den aktuella familjen.

Det finns socialsekreterare, poliser och andra aktörer som kan ha en djup och aktuell inblick i hur ett eller flera gäng/konstellationer av individer ser ut vid en viss tidpunkt i ett viss geografisk begränsad yta. Vissa gäng/konstellationer är mer stabila. Andra byter skepnad hela tiden. Den stora skillnaden på gängkriminaliteten gör att lokal kunskap och situationellt anpassade åtgärder blir viktiga om man vill angripa detta problem. I en rapport som handlar om hur polisen kan tackla gängskjutningar lyfts det problemorienterade polisarbetet fram (se sid 63-72 i denna rapport) som ett förhållningssätt som visat sig fungera.

Fokus för min forskning om gängkriminalitet är hur polisen kan påverka denna, men jag vill betona att det finns en mängd andra aktörer och förhållanden som har en stor betydelse, till exempel skola.

När det gäller polisens påverkan har jag tagit intryck av den framgångsrika utvecklingsprocessen vad gäller polisens förmåga att hantera folksamlingar (SPT-särskild polistaktik). Insikten att polisens eget agerande kunde påverka en folksamling var en vital framgångsfaktor för att hindra en våldseskalering. Frånvaron av en liknande insikt vad gäller hur polisens agerande kan påverka gängkriminaliteten är slående.

Jag har identifierat och beskrivit negativa effekter polisens agerande i ett flertal rapporten (se t.ex. sid 34-42 i Demokratins yttersta gränsland, kapitel tre i utvärderingen av påskupploppen samt sidan 59-61 i rapporten om Tunna blå linjen). Polisens agerande är många gånger kontraproduktivt. Det finns inga tecken på en kursändring, snarare tvärt om.