Jag liksom de flesta
andra aspiranter som var placerade på Tunnelbanepolisen hade hoppats att få arbeta
där, när vi tagit examen på Polishögskolan. En omorganisation i Stockholms län
innebar dock att det uppstod ett stort behov av att fylla på med nya poliser i
de nyöppnade närpolisstationerna runt om i länet. Jag fick välja mellan Märsta, Södertälje
eller Huddingepolisen (som senare slogs samman med Haninge och bildade Södertörn). Jag
tittade på kartan och valde Huddingepolisen som var det närmsta alternativet från
min bostad. Deras slogan för polisarbetet var för övrigt ”Mjuk och vass som en
lejontass” – vilket jag i efterhand tycker beskriver arbetet som
ingripandepolis på ett bra sätt. Jag blev placerad på närpolisstationen i norra
Botkyrka tillsammans med några enstaka erfarna poliser och ett tjugotal nya
eller relativt nya poliser. Jag trivdes mycket bra och det fanns stora
möjligheter att vara kreativ, prova nya saker och utveckla verksamheten inom
ramen för det som innefattades i sitt arbete.
Jag hade under
polisutbildningen stärkts i att polisen var en organisation där det fanns
möjlighet att som anställd bidra till att utveckla verksamheten och fortsatte i
samma anda när jag var klar som polis. Redan första dagen på närpolisstationen
så tog jag initiativ till en förändring när jag fick reda på att man i detta
distrikt var tvungen att vara inspektör för att få besluta om att någon skulle
avlägsnas i polisbil enligt polislagens 13§. Anledningen till att denna
föreskrift tillkommit var sannolikt ett avlägsnande som en patrull i Stockholm city
hade gjort några år tidigare av en missbrukare till en soptipp som ledde till
dennes död. När jag sade att det var konstigt att begränsa en lag med en
föreskrift och att det borde ändras så sade personal på närpolisstationen att det
gjorts många försök att få denna föreskrift ändrad eftersom den hade stora
negativa praktiska konsekvenser, men att det inte var någon idé för mig att försöka.
Sporrad av mina erfarenheter från polisutbildningen – att det gick att påverka
saker, i kombination att jag fått ett visst kontaktnät med anledning av mitt
examensarbete, gjorde jag ett försök. Jag ringde till en anställd på
rättsenheten på Stockholmspolisen. Samtalet resulterade i att han skickade ett
faxmeddelande till den lokala rättsenheten i Södertörns polisdistrikt. Ganska
omgående fick vi sedan information från denna rättsenhet att den lokala
föreskriften upphörde. Det boostade mig ännu mer att inte nöja mig med att
klaga på saker utan att försöka göra något åt dem. Inställningen utmärkte hela
mitt agerande som polis och för att få en inblick i mitt förhållningssätt
tänkte jag ge ytterligare ett exempel.
Ett vägbygge skedde på
E4:an i höjd med Hallunda. På en påfart i samband med vägbygget inträffade
återkommande trafikolyckor beroende på att det inte fanns något
accelerationsfält. Istället för att bara nöja mig med åka till platsen, spärra
av, skriva anteckningar och senare skriva trafikmålsanteckningar ställde jag
frågan till trafikenheten i distriktet om det inte gick att påverka
Trafikverket att ändrade påfarten. Svaret från chefen för trafikenheten i
distrikten var ett bestämt nej och det hördes att det fanns en irritation över
att en ung polis ens hade kontaktat honom och ställt en sådan fråga. Det var inte vår
roll att tänka på detta. Med tanke på reaktionen var det fördelaktigt för mig
att inte gå vidare. Att gå vidare kunde väcka ont blod och jag förstod att det nog
kunde innebära personliga nackdelar om personer på ledningsnivå fick ett agg
mot mig. En drivkraft att förändra och de erfarenheter jag hitintills fått av
möjligheten att nå en förändring gjorde att jag själv ringde till Trafikverket.
Efter några samtal hamnade jag hos en regionchef (tror att benämningen var
detta) som hade beslutsmandat och var mycket intresserad av att minska antal
olyckor på den aktuella platsen genom konkreta åtgärder. När jag insåg att han med
tanke på det jag sade var inne på att bygga en chikan med cementblock på den
viktiga transportleden in till Stockholm fick jag lite kalla fötter. Jag hade
ju inte jobbat så länge som polis och kunde ju inte så mycket om trafikfrågor
och bad att få återkomma. Ett samtal till polisdistriktets trafikenhet ledde
till att de tog över frågan. Jag fick återkoppling från en skrattande polis på
denna enhet att chefen hade tvingats att själv åka till platsen och att det var
första gången på flera år som denne hade åkt utanför polisstationen i tjänsten.
Trafikverket gjorde en justering av vägarbetet och det skapades ett
accelerationsfält på platsen. Trafikolyckorna som orsakades av att bilar körde
in på E4:an på denna plats upphörde efter denna ändring.
Många av oss som arbetade
som poliser i norra Botkyrka fick också en djup inblick i frågor och
förhållanden som gjorde att vi såg att det fanns en stor risk för att det
skulle bli ett problem med skjutvåld. Vi försökte nå ut med våra varningar om
en förestående utveckling genom att sprida informationen internt inom polisen,
men också genom att prata med politiker, journalister och andra
samhällsaktörer. Här nedan en Facebookinlägg från en person utanför polisen som
fick ta del av det vi såg komma.
De problem vi såg var inte
bara kopplade polisens verksamhet. Till stora delar berodde det på faktorer som
låg på andra aktörer än polisen att hantera. För oss var det tydligt att
utvecklingen var på väg i helt fel riktning. De farhågor vi framförde fick
inget genomslag. Det var frustrerande och kändes lite som man stod och viftade
och varnade för att man såg att två tåg åkte mot varandra på samma spår. Man
fick försöka bortse från detta och göra så gott man kunde inom de ramar som man
själv kunde påverka trots att man insåg vad som höll på att hända på längre
sikt. Jag trivdes mycket bra både med kollegorna och arbetsuppgifterna. Helst
arbetade jag på helger och då helst på kvällar och nätter. Det betydde att jag
hade mycket ledig tid på vardagar. Jag arbetade därför som IT-konsult/verksamhetsutvecklare
på ett konsultföretag i Stockholms city. Jag läste också enstaka kurser på
universitet. Min resväg från bostad till polisstationen var lång så det fanns
mycket tid att läsa på tunnelbanan.
Efter att ha varit polis
i norra Botkyrka i drygt ett år blev jag kontaktad av en officerare på
Dalregementet som frågade om jag ville åka ner till Bosnien tillsammans med
dem (BA05). De hade fått ett avhopp på en nyckelbefattning och jag tackade ja
till erbjudandet. Det innebar bland annat utbildning på underrättelseskolan i
Karlsborg. Jag tjänstgjorde i Bosnien i två missioner (först FN mission sedan
Nato-mission) och lyckades locka med mig två kollegor från min
närpolisstation.
Den roll som jag hade
i Bosnien innebar att jag hade kontakt med bägge sidor av konflikten. När jag
åkte ner dit hade jag genom media och under utbildningen inom Försvaret fått en
ganska klar bild av situationen och vad som orsakat konflikten. Efterhand så
blev det uppenbart att den förklaring till kriget som förmedlats till mig inte
stämde med den bild som växte fram. Min slutsats efter att varje dag ha
samtalat med personer i olika positioner på bägge sidor av konflikten var att den
tragiska utvecklingen berodde på att det skett en långsam polarisering som
efterhand eskalerade till något som till slut ledde till en öppen konflikt.
Media spelade en avgörande roll i denna polarisering (fanns inte sociala medier
vid den tiden) som förstärkte polariseringen istället för att försöka
överbrygga motsättningar och förklara olika perspektiv. Jag fick ta del av
otroligt tragiska beskrivningar där grannar och nära vänner helt plötsligt
blivit fiender och angripit varandra och deras nära och kära. De kunde inte i
sin vildaste fantasi tänka sig att detta skulle hända. Den inblick jag fick är
något jag har burit med mig och jag kommer återkomma till hur det påverkat de
beslut jag tagit och den forskning jag bedrivit.
Efter att
kommit hem från Bosnien fortsatte jag att arbeta på närpolisen i Norra
Botkyrka. På ledig tid ägnade jag mig liksom tidigare åt träning, att arbeta
som IT-konsult samt att läsa enstaka kurser på universitetet. Jag trivdes, men
många av oss som arbetade i yttre tjänst i norra Botkyrka blev mer och mer
bekymmrade över den utveckling som vi såg komma. En annan sak som väckte
frustration var polisens IT-stöd och då framförallt att behöva skriva samma
uppgifter om och om igen. Vi inom den svenska polisen var dock inte ensamma att vara frustrerade över våra IT-system. Eftersom jag arbetade professionellt med att utveckla
IT-system i andra organisationer visste jag hur lätt det var att åtgärda de
mest uppenbara förändringsbehoven. Jag erbjöd mig att gratis skriva ett program
som gjorde det möjligt att bara behöva skriva in uppgifter en gång.
Chefer jag
pratade med på Flemingsbergs polisstation, där vi i normalfallet satt och
avrapporterade, rekommenderade mig att skicka in idén till Förslagskommittén.
Jag sade att jag inte var intresserad av att få några biobiljetter eller något
annat utan att jag bara ville se till att jag och mina kollegor kunde arbeta mer
effektivt. Att göra ett program skulle bara ta någon enstaka dag och jag hade
gjort en liknande lösning några år tidigare när jag var aspirant. Cheferna sade
att det snabbaste för att åstadkomma en förändring var genom Förslagskommittén
så jag lämnade in mitt lösningsförslag. Efter några månader fick jag ett brev där
det stod att min lösning inte behövdes. IT-avdelningen hade svarat att det inte
fanns något behov i verksamheten av att minska dubbelregistreringen. Förslagskommittén
tillade:
”Kommittén
vill emellertid, som tack för Ditt generösa erbjudande att utveckla produkten,
förära Dig en Förslagsmugg, vilken kommer att utdelas vid lämpligt
tillfälle. […] Kommittén tackar Dig för engagemang och förbättringsvilja och
önskar Dig välkommen åter med nya idéer och förslag.”
Jag hämtade
aldrig ut Förslagsmuggen och lämnade aldrig något mer förslag till
förslagskommittén.
Jag blev
tillfrågad av närpolischefen i Norra Botkyrka och senare av närpolischefen i
Vårby att leda ett förändringsarbete tillsammans med personalen. Jag använde
mig av de metoder för verksamhetsanalys som jag lärt mig på universitetet och
som jag också tillämpat professionellt när jag medverkat vid utvecklingsarbete
i andra organisationer. Detta förändringsarbete utförde jag till största delen ideellt
vid sidan av mitt arbete som närpolis. I samband med en universitetskurs på
Linköpings universitet träffade jag på en lärare som forskade på
förändringsarbete i organisationer. Jag visade de förändringsanalyser jag gjort
på de två närpolisstationerna. En morgon ringde hon och väckte mig och frågade
om jag inte ville bli doktorand. Jag tackade nej eftersom jag ville vara polis.
Hon sade att det kanske går att kombinera. Mycket mer sades inte. Jag ville
sova eftersom jag hade arbetat ett nattpass, men något halvår senare skulle jag
återkomma till henne.
Jag och mina
kollegor på närpolisen i norra Botkyrka såg att det fanns ett stort behov av
att ha förundersökningsledare i den yttre linjeverksamheten. Till min
närpolischef framförde jag att jag önskade få en sådan behörighet och om det
inte var möjligt i närtid att jag önskade en tidsplan för när det skulle kunna
bli aktuellt. Månaderna gick och gång efter annan kunde jag och de kollegor jag
arbetade med på grund av negativa beslut eller för att det tagit för lång tid
att få beslut inte vidta angelägna utredningsåtgärder. Det var frustrerande.
En kollega och
vän som jag jobbat nära med i norra Botkyrka bytte arbetsplats till
ingripandeverksamheten på Norrmalmspolisen. Han tyckte att jag också skulle
byta, men jag trivdes i norra Botkyrka. Jag sade dock till min chef att om jag
inte fick någon plan för hur jag skulle kunna få behörighet som
förundersökningsledare kommer jag byta arbetsplats. När det inte skedde sökte
jag och fick tjänst på Norrmalmspolisen. Jag blev ungefär samtidigt uttagen att
gå en kurs som polisförhandlare i krissituationer. Efter godkänt resultat på
den kurs som hölls av FBI ingick jag i den nystartade förhandlarorganisationen
som organisatoriskt tillhörde den nationella insatsstyrkan. På grund av att jag
inte hade någon familj hade jag ofta beredskap.
