Polisforskning.se 

Första åren som polis

Jag liksom de flesta andra aspiranter som var placerade på Tunnelbanepolisen hade hoppats att få arbeta där, när vi tagit examen på Polishögskolan. En omorganisation i Stockholms län innebar dock att det uppstod ett stort behov av att fylla på med nya poliser i de nyöppnade närpolisstationerna runt om i länet. Jag fick välja mellan Märsta, Södertälje eller Huddingepolisen (som senare slogs samman med Haninge och bildade Södertörn). Jag tittade på kartan och valde Huddingepolisen som var det närmsta alternativet från min bostad. Deras slogan för polisarbetet var för övrigt ”Mjuk och vass som en lejontass” – vilket jag i efterhand tycker beskriver arbetet som ingripandepolis på ett bra sätt. Jag blev placerad på närpolisstationen i norra Botkyrka tillsammans med några enstaka erfarna poliser och ett tjugotal nya eller relativt nya poliser. Jag trivdes mycket bra och det fanns stora möjligheter att vara kreativ, prova nya saker och utveckla verksamheten inom ramen för det som innefattades i sitt arbete.
Jag hade under polisutbildningen stärkts i att polisen var en organisation där det fanns möjlighet att som anställd bidra till att utveckla verksamheten och fortsatte i samma anda när jag var klar som polis. Redan första dagen på närpolisstationen så tog jag initiativ till en förändring när jag fick reda på att man i detta distrikt var tvungen att vara inspektör för att få besluta om att någon skulle avlägsnas i polisbil enligt polislagens 13§. Anledningen till att denna föreskrift tillkommit var sannolikt ett avlägsnande som en patrull i Stockholm city hade gjort några år tidigare av en missbrukare till en soptipp som ledde till dennes död. När jag sade att det var konstigt att begränsa en lag med en föreskrift och att det borde ändras så sade personal på närpolisstationen att det gjorts många försök att få denna föreskrift ändrad eftersom den hade stora negativa praktiska konsekvenser, men att det inte var någon idé för mig att försöka. Sporrad av mina erfarenheter från polisutbildningen – att det gick att påverka saker, i kombination att jag fått ett visst kontaktnät med anledning av mitt examensarbete, gjorde jag ett försök. Jag ringde till en anställd på rättsenheten på Stockholmspolisen. Samtalet resulterade i att han skickade ett faxmeddelande till den lokala rättsenheten i Södertörns polisdistrikt. Ganska omgående fick vi sedan information från denna rättsenhet att den lokala föreskriften upphörde. Det boostade mig ännu mer att inte nöja mig med att klaga på saker utan att försöka göra något åt dem. Inställningen utmärkte hela mitt agerande som polis och för att få en inblick i mitt förhållningssätt tänkte jag ge ytterligare ett exempel.
Ett vägbygge skedde på E4:an i höjd med Hallunda. På en påfart i samband med vägbygget inträffade återkommande trafikolyckor beroende på att det inte fanns något accelerationsfält. Istället för att bara nöja mig med åka till platsen, spärra av, skriva anteckningar och senare skriva trafikmålsanteckningar ställde jag frågan till trafikenheten i distriktet om det inte gick att påverka Trafikverket att ändrade påfarten. Svaret från chefen för trafikenheten i distrikten var ett bestämt nej och det hördes att det fanns en irritation över att en ung polis ens hade kontaktat honom och ställt en sådan fråga. Det var inte vår roll att tänka på detta. Med tanke på reaktionen var det fördelaktigt för mig att inte gå vidare. Att gå vidare kunde väcka ont blod och jag förstod att det nog kunde innebära personliga nackdelar om personer på ledningsnivå fick ett agg mot mig. En drivkraft att förändra och de erfarenheter jag hitintills fått av möjligheten att nå en förändring gjorde att jag själv ringde till Trafikverket. Efter några samtal hamnade jag hos en regionchef (tror att benämningen var detta) som hade beslutsmandat och var mycket intresserad av att minska antal olyckor på den aktuella platsen genom konkreta åtgärder. När jag insåg att han med tanke på det jag sade var inne på att bygga en chikan med cementblock på den viktiga transportleden in till Stockholm fick jag lite kalla fötter. Jag hade ju inte jobbat så länge som polis och kunde ju inte så mycket om trafikfrågor och bad att få återkomma. Ett samtal till polisdistriktets trafikenhet ledde till att de tog över frågan. Jag fick återkoppling från en skrattande polis på denna enhet att chefen hade tvingats att själv åka till platsen och att det var första gången på flera år som denne hade åkt utanför polisstationen i tjänsten. Trafikverket gjorde en justering av vägarbetet och det skapades ett accelerationsfält på platsen. Trafikolyckorna som orsakades av att bilar körde in på E4:an på denna plats upphörde efter denna ändring.
Många av oss som arbetade som poliser i norra Botkyrka fick också en djup inblick i frågor och förhållanden som gjorde att vi såg att det fanns en stor risk för att det skulle bli ett problem med skjutvåld. Vi försökte nå ut med våra varningar om en förestående utveckling genom att sprida informationen internt inom polisen, men också genom att prata med politiker, journalister och andra samhällsaktörer. Här nedan en Facebookinlägg från en person utanför polisen som fick ta del av det vi såg komma.
(bild på Henriks inlägg)
De problem vi såg var inte bara kopplade polisens verksamhet. Till stora delar berodde det på faktorer som låg på andra aktörer än polisen att hantera. För oss var det tydligt att utvecklingen var på väg i helt fel riktning. De farhågor vi framförde fick inget genomslag. Det var frustrerande och kändes lite som man stod och viftade och varnade för att man såg att två tåg åkte mot varandra på samma spår. Man fick försöka bortse från detta och göra så gott man kunde inom de ramar som man själv kunde påverka trots att man insåg vad som höll på att hända på längre sikt. Jag trivdes mycket bra både med kollegorna och arbetsuppgifterna. Helst arbetade jag på helger och då helst på kvällar och nätter. Det betydde att jag hade mycket ledig tid på vardagar. Jag arbetade därför som IT-konsult/verksamhetsutvecklare på ett konsultföretag i Stockholms city. Jag läste också enstaka kurser på universitet. Min resväg från bostad till polisstationen var lång så det fanns mycket tid att läsa på tunnelbanan.
Efter att ha varit polis i norra Botkyrka i drygt ett år blev jag kontaktad av en officerare på Dalregementet som frågade om jag ville åka ner till Bossnien tillsammans med dem (BA05). De hade fått ett avhopp på en nyckelbefattning och jag tackade ja till erbjudandet. Det innebar bland annat utbildning på underrättelseskolan i Karlsborg. Jag tjänstgjorde i Bossnien i två missioner (först FN mission sedan Nato-mission) och lyckades locka med mig två kollegor från min närpolisstation. 
(Bild på när jag är militär)
Den roll som jag hade i Bosnien innebar att jag hade kontakt med bägge sidor av konflikten. När jag åkte ner dit hade jag genom media och under utbildningen inom Försvaret fått en ganska klar bild av situationen och vad som orsakat konflikten. Efterhand så blev det uppenbart att den förklaring till kriget som förmedlats till mig inte stämde med den bild som växte fram. Min slutsats efter att varje dag ha samtalat med personer i olika positioner på bägge sidor av konflikten var att den tragiska utvecklingen berodde på att det skett en långsam polarisering som efterhand eskalerade till något som till slut ledde till en öppen konflikt. Media spelade en avgörande roll i denna polarisering (fanns inte sociala medier vid den tiden) som förstärkte polariseringen istället för att försöka överbrygga motsättningar och förklara olika perspektiv. Jag fick ta del av otroligt tragiska beskrivningar där grannar och nära vänner helt plötsligt blivit fiender och angripit varandra och deras nära och kära. De kunde inte i sin vildaste fantasi tänka sig att detta skulle hända. Den inblick jag fick är något jag har burit med mig och jag kommer återkomma till hur det påverkat de beslut jag tagit och den forskning jag bedrivit.
Efter att kommit hem från Bosnien fortsatte jag att arbeta på närpolisen i Norra Botkyrka. På ledig tid ägnade jag mig liksom tidigare åt träning, att arbeta som IT-konsult samt att läsa enstaka kurser på universitetet. Jag trivdes, men många av oss som arbetade i yttre tjänst i norra Botkyrka blev mer och mer bekymmrade över den utveckling som vi såg komma. En annan sak som väckte frustration var polisens IT-stöd och då framförallt att behöva skriva samma uppgifter om och om igen. Eftersom jag arbetade professionellt med att utveckla IT-system i andra organisationer visste jag hur lätt det var att åtgärda de mest uppenbara förändringsbehoven. Jag erbjöd mig att gratis skriva ett program som gjorde det möjligt att bara behöva skriva in uppgifter en gång.
Chefer jag pratade med på Flemingsbergs polisstation, där vi i normalfallet satt och avrapporterade, rekommenderade mig att skicka in idén till Förslagskommittén. Jag sade att jag inte var intresserad av att få några biobiljetter eller något annat utan att jag bara ville se till att jag och mina kollegor kunde arbeta mer effektivt. Att göra ett program skulle bara ta någon enstaka dag och jag hade gjort en liknande lösning några år tidigare när jag var aspirant. Cheferna sade att det snabbaste för att åstadkomma en förändring var genom Förslagskommittén så jag lämnade in mitt lösningsförslag. Efter några månader fick jag ett brev där det stod att min lösning inte behövdes. IT-avdelningen hade svarat att det inte fanns något behov i verksamheten av att minska dubbelregistreringen. Förslagskommittén tillade:
”Kommittén vill emellertid, som tack för Ditt generösa erbjudande att utveckla produkten, förära Dig en Förslagsmugg, vilken kommer att utdelas vid lämpligt tillfälle. […] Kommittén tackar Dig för engagemang och förbättringsvilja och önskar Dig välkommen åter med nya idéer och förslag.”
Jag hämtade aldrig ut Förslagsmuggen och lämnade aldrig något mer förslag till förslagskommittén.
Jag blev tillfrågad av närpolischefen i Norra Botkyrka och senare av närpolischefen i Vårby att leda ett förändringsarbete tillsammans med personalen. Jag använde mig av de metoder för verksamhetsanalys som jag lärt mig på universitetet och som jag också tillämpat professionellt när jag medverkat vid utvecklingsarbete i andra organisationer. Detta förändringsarbete utförde jag till största delen ideellt vid sidan av mitt arbete som närpolis. I samband med en universitetskurs på Linköpings universitet träffade jag på en lärare som forskade på förändringsarbete i organisationer. Jag visade de förändringsanalyser jag gjort på de två närpolisstationerna. En morgon ringde hon och väckte mig och frågade om jag inte ville bli doktorand. Jag tackade nej eftersom jag ville vara polis. Hon sade att det kanske går att kombinera. Mycket mer sades inte. Jag ville sova eftersom jag hade arbetat ett nattpass, men något halvår senare skulle jag återkomma till henne. 
Jag och mina kollegor på närpolisen i norra Botkyrka såg att det fanns ett stort behov av att ha förundersökningsledare i den yttre linjeverksamheten. Till min närpolischef framförde jag att jag önskade få en sådan behörighet och om det inte var möjligt i närtid att jag önskade en tidsplan för när det skulle kunna bli aktuellt. Månaderna gick och gång efter annan kunde jag och de kollegor jag arbetade med på grund av negativa beslut eller för att det tagit för lång tid att få beslut inte vidta angelägna utredningsåtgärder. Det var frustrerande.
En kollega och vän som jag jobbat nära med i norra Botkyrka bytte arbetsplats till ingripandeverksamheten på Norrmalmspolisen. Han tyckte att jag också skulle byta, men jag trivdes i norra Botkyrka. Jag sade dock till min chef att om jag inte fick någon plan för hur jag skulle kunna få behörighet som förundersökningsledare kommer jag byta arbetsplats. När det inte skedde sökte jag och fick tjänst på Norrmalmspolisen. Jag blev ungefär samtidigt uttagen att gå en kurs som polisförhandlare i krissituationer. Efter godkänt resultat på den kurs som hölls av FBI ingick jag i den nystartade förhandlarorganisationen som organisatoriskt tillhörde den nationella insatsstyrkan. På grund av att jag inte hade någon familj hade jag ofta beredskap.