Ett år i Kosovo

Jag tjänstgjorde ett år i Kosovo. Eftersom tiden var för kort för att kunna påverka upplägget på missionen så utförde jag bara de uppgifter som jag fick tilldelade. Det var mycket bekvämt att inte engagera mig om frågor som låg utanför mina arbetsuppgifter. Under min fritid kunde jag därför  fortsätta att forska på den svenska polisen. Jag skrev bland annat en rapport om polisens trafiksäkerhetsarbete tillsammans med två anställda vid Polishögskolan i Solna. I rapporten kunde vi visa att polisen ägnar sig åt så kallad ”pinnjakt”. Rapporten fick mycket uppmärksamhet i media och det som framkom i rapporten fångades till och med upp i en tecknad serie.

Johannes Knutsson, professor i kriminologi på Polishögskolan i Oslo, kom ner till Kosovo för att skriva en rapport med mig. Det var en fortsättning på det tidigare samarbete som han och jag haft. Vi hade bland annat åkt bil tillsammans i ett flertal länder i Europa såsom Turkiet, Ungern, Serbien, Kroatien, och Polen och då utarbetat vetenskapliga texter och tankar på framtida texter.

I samband med att jag åkte ner till Kosovo blev jag kontaktad av några poliser i Stockholm som oberoende av varandra förde fram att de var mycket frustrerade över de projekt som länspolismästaren i Stockholm marknadsförde. De menade att fokus var på att skapa en tilltalande yta och att det fick allvarliga konsekvenser för verksamheten. Jag sade att jag kunde skriva en rapport om detta, men att jag behövde hjälp att samla in data. Förutom att jag fick hjälp med datainsamling så begärde jag ut allmänna handlingar. Det blev uppenbart att det fanns information som Polismyndighetens försökte . Det gjorde att jag också efter ett tag började begära ut handlingar som jag genom kontakter i myndigheten redan fått tillgång till för att se hur Polismyndigheten i Stockholm agerade. Jag blev förvånad över att myndigheten var beredd att bryta mot grundlagen för att skydda chefer och den tilltalade yta som man försökte bygga upp av olika projekt som fått mycket uppmärksamhet i media.

När polisledningen fick klart för sig vad jag studerade fråntogs jag mitt vapen, pepparspray, batong, min polislegitimation, passerkort och datakort. Ingen annan svensk polis i Kosovo blev utsatt för detta. Polisledningen förnekade dessutom att man tagit polislegitimationen, passerkortet och datakortet, men jag hade fått ett mejl tillsänt till mig där ordern från polisdistriktets operativa chef att ta denna utrustning framgick.

Det var först när jag visade upp ordern och en facklig representant helt sonika traskade in till distriktschefens sekreterare och krävde att jag skulle få tillbaka min legitimation, passerkort och datakort som jag fick tillbaka min utrustning. Den låg i sekreterarens skrivbordslåda. Att de tagit denna utrustning från mig hade inte diarieförts.

Dåvarande rikspolischef besökte Kosovo i samband med att jag var på leave och kollegor tog upp hur illa jag behandlades av Stockholmspolisens ledning. Rikspolischefen reagerade på detta och enligt mina kollegor uttryckte han att han tyckte att trakasserierna borde upphöra. Polisen var dock inte en myndighet utan länspolismästarna var relativt självständiga så i praktiken hände inte så mycket, men jakten på mig tog i alla fall en tillfällig paus. Jag fick dessutom i uppdrag av rikspolischefen att se över polisens underrättelsemodell. Det innebar att jag i slutet av min mission fick några veckors avbrott i tjänsten i Kosovo för att kunna åka runt i Sverige och besöka polisstationer och inhämta information genom intervjuer samt även genomföra deltagande observation som polis i yttre tjänst.

Från det att jag började forska har jag i rollen som yttre tjänstgörande polis utgått från fler än hundra polisstationer. Från Ystad i söder till Kiruna i norr. Många av orterna har jag besökt upprepade gånger. Vissa av dem genomförde jag också intervjuer när jag var polisaspirant 1993. Vid den här tiden hade jag således cirka 20 års inblick i hur utvecklingen av polisen tagit sin form och uppfattades längst ut i polisens linjeverksamhet. En bild över en del av de orter jag besökt.

Jag hade kunnat iaktta att det fanns många engagerade och duktiga polisanställda runt om i landet, men konstaterade att det fanns ett antal strukturella problem som hade en negativ inverkan på polisens verksamhet. Flera av dem hade jag berört i min doktorsavhandling (se kapitel sju), men ett strukturellt problem som växte i omfattning och blev allt tydligare var polisens kommunikationsstrategier där bilden och inte innehållet i verksamheten blev det mest centrala.