Ett år efter publiceringen av min lic-avhandling gjorde jag ett vägval som
skulle få stora konsekvenser för mig. Jag hade då varit anställd vid
Stockholmspolisens forskning- och utvecklingsenhet i fyra år. Grunden till att
jag började forska, var att jag ville bidra till att utveckla polisens verksamhet.
Vissa av de förändringsbehov och förslag jag framfört hade visserligen
resulterat i förändringar, men ofta hade jag inte ens fått presentera
resultatet av de uppdrag jag fått.
För mig personligen hade det varit gynnsamt att
fortsätta på den inslagna vägen. Jag hade än så länge inte mötts av något
motstånd, utan jag fick hela tiden nya uppdrag. Resultat som passade ledningen
lyssnade man på. De andra hamnade i bokhyllan. För karriären hade det varit
enkelt att fortsätta på samma sätt, men
att upprepade gånger se att vitala förändringsbehov inte åtgärdades stred mot
hela min drivkraft att börja forska. På eget initiativ hade jag analyserat hur
Stockholmspolisens rättsenhet tolkade och förmedlade gällande rätt till
personalen. Min analys visade att rättsenheten inskränkte polispersonalens
möjligheter att agera inom gällande rätt. Jag uppfattade inte då och inte
heller nu att innehållet i den rapporten jag skrev var kontroversiell. (Läs rapport)
Min tolkning i efterhand av vad som hände var att det
väckte irritation att en enkel polis som arbetar i ingripandeverksamheten hade
mage att ge sig in på juristernas område och göra en rättsanalys. Hade
kvaliteten i rapporten varit dålig hade man kunnat skratta åt innehållet, men nu
gick det inte att avfärda. Jag blev tillsagd av min chefs chef att rapporten
som jag hade arbetat med i tre månader inte fick publiceras.
Ur mitt perspektiv uppfattade jag det som ett
angeläget förändringsbehov att poliser inte begränsades i sin yrkesutövning
genom att rättsenheten inskränker deras handlingsutrymme. Vidare hade jag genom
min lic. avhandling och genom olika interaktioner med andra forskare börjat
komma in i min forskarroll. Jag ställde mig frågan om jag skulle vara en
forskare som bara publicerade slutsatser som polisledningen gav sitt medgivande
till. Att gå emot chefens order och ändå publicera rapporten på universitet
insåg jag skulle kunna betraktas som en ordervägran. Efter lite funderande kom
jag fram till att jag skulle diarieföra rapporten. Det gick formellt sett inte
att klandra eftersom det var en handling som hade upprättats på myndigheten. Om
personer sedan efterfrågade handlingen kunde den lämnas ut eftersom det var en
allmän handling. Jag gjorde sedan ett hundratal kopior på handlingen och
skickade den till ett antal befattningshavare inom och utanför polisen, men
skrev inte mig som avsändare. Hade jag haft en mentor hade han eller hon kunnat
ge mig rådet att inte göra detta. Nu hade jag inte det. Jag insåg visserligen
att mitt beslut inte skulle uppskattas, men såg det inte som så problematiskt.
Beslutet att diarieföra handlingen och se till att den fick spridning fick dock
mycket större konsekvenser än jag hade förväntat mig. Reaktionen kom inte
direkt, men min chef varnade för att det fanns en risk att hela forsknings- och
utvecklingsenheten lades ned om jag agerade på ett liknande sätt igen. Den nytillträdde
länspolismästaren som hade ett annat förhållningssätt än sin föregångare och
det bedömdes som viktig att inte väcka hennes irritation. Det skulle senare
visa sig att det fanns bäring i min chefs farhågor.
Att jag valt att hantera rapporten som jag gjort
medförde att jag inte längre fick några nya uppdrag av ledningen. Jag hade
sedan tidigare uppdrag kopplat till rikspolisstyrelsen och fick också
erbjudande om att börja arbeta där. Rådet som gavs från min chef var att jag
inte skulle nappa på erbjudandet. Eftersom jag litade på honom följde jag
rådet, men i efterhand är jag osäker på om det var ett bra råd. Erbjudandet hade
kommit från chefen för UFE (utvecklingsavdelningen) och det är inte otänkbart
att min karriär hade sett annorlunda ut om jag hade börjat arbeta på
Rikspolisstyrelsen. Samtidigt var det många som fick uppdrag på
Rikspolisstyrelsen och efter några år kom tillbaka till Stockholm. Jag hade
sedan tidigare kunnat konstatera att det fanns en rivalitet mellan Stockholm
och Rikspolisstyrelsen och under min tid på Stockholmspolisens forsknings- och
utvecklingsenhet fick jag mer inblick i hur det fungerade.
Under ett möte med representanter från
Rikspolisstyrelsen presenterade jag ett lösningsförslag. Min chef var med. Jag
fick ett antal frågor från en hög chef på Rikspolisstyrelsen. I efterhand fick
jag förklarat för mig att denna chef försökte sätta mig på plats genom att
ställa kritiska och svåra frågor till mig. Jag hade inga problem att svara på
frågorna med tanke på den bakgrund jag hade som systemvetare och IT-konsult.
Efter ett tag vände sig en ännu högre chef på Rikspolisstyrelsen till den
ifrågasättande chefen och tyckte det var dennes tur att svara på frågor. Efter
mötet berättade min chef att jag nu hade en fiende för resten av min karriär på
grund av att jag lyckats svara på de frågor den ifrågasättande chefen hade
ställt. Jag fick det förklarat för mig att skälet till att denne chef hade
velat sätta mig på plats berodde på att han inte gillade min chef. Lyckades jag
så var det positivt för min chef. För mig var denna typ av kamp och
underliggande konflikter ovan. Jag råkade ut för liknande situationer vid flera
tillfällen och upptäckte också att det fanns olika falanger inom
Stockholmspolisen. I efterhand har jag förstått att en del utnyttjade min
naivitet om att det fanns ett genuint intresse hos befattningshavare att ta del
av vital information för att verksamheten skulle utvecklas, där jag
uppmuntrades att föra fram problem och kritik som ur en karriärsynpunkt inte
var fördelaktigt för mig.
